Framme

Hallihallå! Tänkte bara säga hej som hastigast, innan jag kollapsar av trötthet.

Flytten har gått skitbra, mycket tack vare eminent flytthjälp. Nu ska vi "bara" packa upp allt. Men vi har kommit en bra bit på väg redan. Teven och dammsugaren glömde vi i Oxelösund, men det är smällar man får ta. Förresten är det tråkigt att städa. Och maken ska upp om nån vecka och greja med det sista. Nu ligger han i vårt underbara badkar och skvätter med tårna. Det ska jag strax också göra. Men först får han kliva ur, jag är för skitig för romantik.

Pöss på er!

Westside!

Sista kvällen i Oxelösund. Vad det känns vemodigt! Det är ju inte för att vi i trötta på staden, som vi flyttar, utan bara för att testa nåt nytt. Kommer sakna många här, och kommer definitivt tillbaka på besök så ofta jag kan.

Dagsformen är: trött. Men ok. Det mesta är fixat nu inför flytten, återstår bara att äta något gott och försöka få en god natts sömn. Helst vill jag skissa lite också. Får se hur mycket tiden och orken räcker till.

Och nu längtar vi bägge efter att få packa upp och känna oss hemma. Och jag ser fram emot att komma till min nya ateljé och träffa folket där.

Men först (innan jag flyttar in i ateljén alltså, och några dagar efter flytten till Götet), det vet jag inte om jag berättat, så ska jag till Paris!! Det ni! Det är Svenska institutet som bjuder, och då kan man ju inte tacka nej. Det är ju Strindberg-år i år, och jag medverkar i en ambulerande utställning om Ååågust. I nästnästa vecka är det vernissage i just Paris, och då är vi ett gäng som är där och pratar Strinberg och svenska serier. Börjar bli lite resfebrig redan, men ser fram emot att vara på plats (ni vet ju hur jag är, det är själva resandet jag inte gillar). Håll nu tummarna, att jag får bra kontakt med franska förlag och att fransoserna är snälla och trevliga (och tålmodiga) med en stackare som bara kan säga en enda fras (en snuskig sådan) på franska! Ungefär lika mycket som jag kan haspla ur mig på finska, fast något helt annat. På finska kan jag säga att jag har tre bröstvårtor. Det har jag nu inte, men någonting måste man ju prata om, så det inte blir så där pinsamt tyst som det kan bli i Norden.

Nä, dags att traska iväg till kinakrogen och få nåt till livs.

Puss å ajöss, nu byter jag kust. Westside! Som de där argsinta rapkillarna säger.

Jag vet inte hur det är med er

Men när jag vill muntra upp mig själv köper jag en antik burk som det står "sviskon" på.

Och nu ska jag skissa lite strippar och lyssna på Agnes Cecilia, en sällsam historia; Även det är bra för välbefinnandet.

Det plonkas två toner på bas i fritidsgården mittemot, och tjuter då och då till så där härligt av rundgång, som sig bör på fritidsgårdar med fredagslajbans (tänk om jag skulle gå över och kalla deras räjvande för just det, vad töntig de skulle tycka att jag var då!).

Snart är svampsåsen klar i köket. Det mesta är nedpackat och om en stund infinner sig den känsla av andakt, som bara en dålig amerikansk långfilm på teve kan förunna människorna.

Trevlig kväll på er!

Överallt denne "Clas"!

Vi håller på att bli smått tokiga av alla flyttkartonger.

Han fattas mig

Sorgestenens vackra kärna

Jag hoppas ni har överseende med skralt bloggande i dessa bråda dagar! Snart ska det bli ändring på det, så fort vi kommit till rätta i Götet och allt lugnat ner sig.

Begravningen var fin, men hemskt jobbig. Kanske är sorgen anorlunda när en väldigt gammal människa går bort, men den är lika stor. Jag säger som Mattis i Ronja Rövardotter, bättre än så kan jag inte formulera min saknad:

Han har funnits jämt, och nu finns han inte mer. Han fattas mig!!

Har ni sett den fantastiska filmen Jim och piraterna Blom? Kika här, så får ni se hur KolaVippen plockar bort en riktigt tung sorgesten ur Jims ledsna bröst. Men den gnistrande kärnan i stenen sätter han tillbaka, det är den finaste delen med sorgen. Det är den som gör att man kan förstå andra människor, den lyser upp en inifrån.

Ja den där Hasse Alfredsson han kan allt få till det bra!

Farligt begär

I Hemmets veckotidning hittar man de mest underbara insändare.

Om jag säger tio små...

Antikrundans expert bläddrar i politiskt inkorrekt barnbok och har en något snipig min, för att visa, att hon minsann inte är rasist. Syns dock inte på bilden här. Att hon inte är rasist, alltså.

Den här dagen har gått i seghetens tecken. Jag har inte gjort många knop, mest färglagt bilder till Salt. Och så pratat lite i telefon med vänner, icke att förglömma. Samt tittat på en massa webteve, nu senast på Antikrundan (ett av mina favoritprogram, men jag är lite rädd för den där lille Knut, han som saknar respekt för andras personliga revir).

En tant fick just veta att en portfolio med litografier hon haft på vinden var värd 200 000 papp. Synd att vi inte har något vindsförråd. Att det inte gömmer sig några skatter i källaren vet jag tyvärr, för där har vi precis röjt inför flytten. Annars är väl det drömmen, att hitta en riktig dyrgrip bland lortiga loppishögar, eller i nåt ödehus.

Bäst är folks ansiktsuttryck när de får veta hur mycket deras grunka är värd. Ingen annanstans än i Antikrundan finns så dåliga pokerfaces. En del blir uppriktigt glatt överraskade, men försöker tona ner sin iver något, för att inte verka giriga, men väldigt många säger nåt i stil med "Ojdå. Det var ju roligt." med sammanbitna tänder och glädjelös blick. Så finns det den tredje kategorin antikrundare, som inte hymlar med att de är besvikna över skambuden. "Inte mer? Är du säker?" Dom är bäst.

Men tanten med portfolion blev glad. En annan dam hade med sig rasisitiska barnböcker från förr (varför kan man ju undra), varav en var i riktigt risigt skick och inte värd nåt, och den andra var värd litegrann (men inte mycket nog för att berättiga att ta med en riktigt rasisitisk bilderbok till en teveinspelning och vara stolt ägarinna?). Experten sa, att eftersom de var så politiskt inkorrekta, så fanns det många samlare. Jag vill inte använda ordet i bok nr 2:s titel, för jag är minsann politiskt korrekt. Men om jag säger tio små... vad säger du då?

Fy dig! Såna ord får man inte använda!!

Poff, typ

Sitter här och funderar om jag ska ge mig på att skriva en gästkrönika till Amelia, när jag ändå inte har något bättre för mig (läs: åker tåg). Det lutar åt det. Visseligen kan jag ägna tiden åt att kläcka idéer, men det ena utesluter ju inte det andra. Ja, så får det bli. 

Jag är på väg hem igen. Det blir inte många dagar, innan det är dags att ge sig iväg igen, denna gång till begravning. Det. Ser. Jag. Inte. Fram. Emot. 

Så nu ska jag hem och pussa en hel massa på min man, försöka hinna med att umås med vännerna, ordna det sista med flytten och leverera några jobb. Nån gång i mars lär jag väl få vila, hoppas inte allt kommer ifatt mig då, kanske bäst att låta det pysa ut lite pö om på så det inte blir som när man klämmer en riktigt mogen finne (fylld av sorg och stress, då alltså. Hur vidrigt låter inte det!). Poff, typ. Bara för att man är så jäkla bra på att streta på när det är motigt, göra det man ska och inte gå sönder i alltför många bitar. Vissa dagar känner jag mig nästan lite störd, för då är jag knappt ledsen alls, bara fokuserad på uppgifterna framför mig. Men jag antar att det är fullkomligt normalt, det med.

Det luktar bajs från tågtoan. Jag har träsmak i baken. Inte så skoj, men det är bara att gilla läget.

Allt är som det ska, med andra ord.

Små detaljer

Jag har förstått att mina ögon ser saker som andras inte gör. Nu talar jag inte om synska Saida-grejer, utan mer om små detaljer i vardagen som andra inte lägger märke till. Som igår, när jag var på (ett mycket givande!) möte med Nbv Väst. Jag kunde inte sluta stirra på bordsduken framför mig. Snälla, säg att det är någon mer än jag som associerar till Hitlers skyddskår när ni ser det mönstret! Eller så är det jag som är sjuk i huvudet, andra kanske ser ulliga små lamm eller pussande änglar där jag ser ondskans symboler. Kan inte låta bli att tänka på hur personen som designat duken tänkt (och inte tänkt), om hon eller han råkat väva SS-symboler i svart och grått av misstag, eller om det var en illvilligt propaganda-komplott. 

Tror jag behöver semester.

Vad skulle ett anti-plack-piller för katter annars heta? Än just

Mitt i allt det ledsna

Ett regnvått Hallsberg en mörk måndagkväll i januari. Muntert värre. Nästan så att det stora vemodet rullar in, bara nästan. 

Jag är på väg hem till min lilla mamma för ett par dagar. Just nu längtar jag bara efter att få krama om henne, krypa upp i hennes kökssoffa och dricka något varmt, prata lite om morfar. Vi ska planera begravningen, välja psalmer och så. 

I morgon har jag och eminenta Helena ett möte med NBV region väst, i just Lidköping. Det är rätt skönt att ägna sig åt sitt jobb mitt i allt det ledsna. Och det ska bli kul att träffa Helena mfl. Efter det blir det nog ett träningspass på Sirius Gym. Där kan jag träna gratis med mitt gymkort. Hade egentligen velat ta en loppisrunda, men tydligen finns det inte ett enda second hand-ställe öppet en onsdag i Lidköping. Nåväl, jag har nog med bråte ändå, det märker man nu när allt ska ner i flyttkartonger. Vår lägenhet är som ett ymnighetshorn, hur fasen har alla pryttlar fått plats?

Strax framme i Skövde, där mamsen ska plocka upp mig. Inte mycket mer att säga just nu, annat än; puss å kram, och ta hand om era nära och kära!

Kan tillägga...

Att jag hemskt gärna själv oftare gått klädd i vintagekläder, men ser lätt ut som en mormon i sådana. Och är man gift med en präst, behöver man ju inte direkt spä på den imagen. Bjuder här på en favorit i repris; min amish-look. A.k.a the Kristet utseende.

För att skingra tankarna

...försvinner jag in i denna snajsiga tjejs värld av vintagekläder och småkakor. Bilden är snodd från Miriam Parkmans fina blogg Kafferepet.

Så lyssnar jag på lite Benny Goodman och låter sorgen vila en stund.

Morfar

Min lilla morfar finns inte mer. Han somnade in lugnt och stilla igår eftermiddag, 88 år gammal. Det är som ett stort svart hål av saknad i mig efter honom. Lille morfar, som var en sån kraftkarl i sina glansdagar, lugn och trygg och händig. Som en pappa för mig. Jag satt ofta i hans snickarverkstad och pratade med honom, luktade på sågspån och eneträ. Det är där jag vill minnas honom, i hängslebyxor och träskor, i färd med att svarva till något fint. Morfar var en trollkarl när det kom till snickeri. Inget var för stort eller svårt för honom att bygga, han satte tillochmed ihop en nyckelharpa till mamma. Det lät hemskt när hon spelade på den, men det berodde nog mer på mamma än nyckelharpan.

Han var tystlåten, finurlig och snäll. Lite blyg rentav, men en person man alltid kunde lita på. Jag har förstått, att han var en uppskattat vän. Aldrig ville han ha betalt för snickeriarbetet han utfört, mormor blev tokig på honom. Men sån var morfar. Fast det fanns två människor han avskydde, Svante Turesson och Putte Wickman. De såg så fåniga ut, sa han.

Morfar arbetade hela sitt yrkesverksamma liv på F14 i Halmstad, lärde ut mekanik och grejade med flygplan. Han blev aldrig stridsflygare själv, kriget tog slut innan han hann klart utbildningen. Men nu svävar han nog runt i sitt alldeles egna flygplan där uppe i himlen. Säkert har han en stor arbetshäst också nånstans, för sådana älskade han. Kanske går den och betar i gröngräset utanför hans barndomshem på Öland, där hans mor och syskon finns och det alltid är sommar. Jag tror det. Jag tror min lilla morfar har det bra nu. Men jag har ett stort, svart hål i hjärtat efter honom.

Jag älskar dig, morfar.

De små grå

Hittade den här när jag bildgooglade på syftningsfel.

Jag vill bli en sån där människa som inte kan sova om hon inte skrivit till Svenska Dagbladet och påpekat att de haft med både ett syftningsfel OCH ett stavfel i gårdagens nummer. Jag fascineras av sådana människor. Och förfasas. Så nej, egentligen vill jag väl inte bli sån, men jag skulle vilja flytta in i nagelfararens huvud för en dag eller så, och se hur det kopplas fram och tillbaka mellan olika centra, när något felaktigt i omvärlden upptäcks.

Det verkar vara mestadels fullmogna människor, med mycket fritid, som sysslar med insändarskrivning och rättande. Och upprörs över missbruket av ordet "jätte" (jo, jag hörde en man i ring P1 vars röst nästan gick upp i falsett av ilska när han började prata om att unga idag säger "JÄTTElite" osv).

När jag ändå är i hjärnan på den jobbiga människan, ska jag passa på att koppla om lite, så att frustrationen och ilskan kanaliseras till något bra, något konstruktivt. Kan komma på en hel massa verkliga orättvisor och felaktigheter i världen, som man kan lägga energi på att rätta till.

Men ibland håller jag med de upprörda pensiosarna. Vart är ungdomen på väg? Och så. Som idag, när jag satt på en fullpackad buss, och en gammal skruttgubbe haltade på. Inte en männsika reste på sig för att erbjuda honom platsen!! Jo, jag, men det först efter att jag tappat hakan inför kidsens (och de vuxna passagerarnas) dåliga uppfostran. Jag satt trots allt en bit bak, inklämd bredvid ett pubertetsmonster. Men gubben blev glad. Kan ni begripa vad det tar åt folk? Sedan är det ibland en svår avvägning, vem man ska resa sig upp för. En del blir förnärmade. Men ser man att vederbörande har uppenbara svårigheter att röra sig, så är det väl självklart.

Får nog skriva en arg insändare om det. Med några medvetna syftningsfel... Man måste ju hålla de små grå sysselsatta. Ja, gubbarna allstå.

Immigrant Song

Killar som visste hur man posar i tighta brallor, samt hur man gör bra musik.

Welcome to the land of the ice and snow, from the midnight sun where the hot springs flow.

Jag har helt snöat in på Led Zeppelins Immigrant song. Och inte blev det bättre efter att jag var och såg Girl with the dragon tattoo (rätt bra, många underliga varianter av svensk brytning, vintergröna träd i Stockholm...), där ledmotivet var en cover på just denna låt. Så nu går jag runt och sjunger Aah-aa-AH, när andan faller på. Annars är jag fullt frisk.

Snacka om att det är bråda dagar nu, när flytten närmar sig med stormsteg, och en massa deadlines klumpar ihop sig. Jag får verkligen se till att sköta sömn, motion och mat, så att jag ska orka. Och så de tre P:na; planering, prioritering och panikhantering (när stressen tar över är det bra att ha några trevliga, lugnande tankar att ta till, det brukar hjälpa). Det är en blandning av trötthet, pirrighet, glädje, vemod, ja en enda röra av känslor. Och så måste det väl få vara ett tag. Jag försöker umgås så mycket jag hinner med mina vänner här. I morse var det kvinnogrupp, alltid lika mysigt. Jag kommer sakna tjejerna så! Men vi kommer ju tillbaka och hälsar på, såklart.

Nu ska jag inta lite kyckling med min Käre, kika på nyheterna i vanlig ordning, och ägna resten av kvällen åt att lyssna på podradio och skissa strippar.

Puss å kräm!

Dagens "vart är ungdomen på väg-klotter":

Många är nog vi, som känner oss träffade av dessa visdomsord!

Djupfryst rumpa

Utställningen Salt börjar mer och mer ta form. Här är en av bilderna (Linné gillade inte salt).

Jag kom på, att jag ju glömde skriva igår, att det inte blev nån Karlstad-resa. Den blev uppskjuten tills nästnästa helg, eftersom min plastmamma var sjuk. Så det är alltså hemma i Ockle jag sitter och nattugglar, än så länge. Förresten har jag lättare att gå och lägga mig i rimlig tid när jag inte är hemmavid.

Jag är nyss hemkommen från nåt sorts mellanting mellan joggingtur och promenad. Det var lite för kallt för mina lungor att springa, och upplevelsen var allt annat än behaglig. Rumpan är också helt djupfryst nu. Killarna i Alive skulle inte ha några problem att karva en bit kött ur min bak ikväll (för er som inte sett filmen och aldrig hört talas om att det var ett gäng rugbykillar som kraschade i Anderna, höll på att frysa ihjäl och blev tvugna att käka människokött, så sitter ni nog och undrar just nu. Till er: Läs Miraklet i Anderna: mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem av Nando Parrado och Vince Rause! Nu spårade jag visst ur.)

Det är såna kvällar jag föredrar löpbandet.

Nu ska jag ägna mig åt mina billrar, och intaga nåt thailändskt med min käre make. Och förhoppningsvis tina upp min rumpa, innan det kommer urugyanska rugbyspelare och börjar gnaga på den.

Skärpning!

Studs studs, hopp hopp. A-människor in action då det begav sig.

Kära nån! Jag har helt vänt på dygnet, och totalt fastnat i massa trams på nätet, när jag i stället kunde jobba! Skärpning! (vilket för övrigt var just det ord en upprörd anonym gubbe röt till mig på min telefonsvarare efter en särskilt snopprik serie. Det hjälpte inte den gången, får se om det hjälper nu).

Eller så kanske jag bara ska ge mig själv en ledig dag då och då, utan att världen går under. Det kanske är så normala människor gör? Det typiska är, att precis nu, vid tresnåret, kommer kreativiteten över mig som värst. Sovtåget har gått för länge sedan, och vem vill förresten sova när man har så många bra idéer! Inte jag i alla fall. Fast dagen därpå, när man vaknar, allt annat än utvilad, vid lunchtid, ångrar man sin dekadens, och tänker att hädanefter ska det bli kruskakli och kalla avrivningar varje morgon klockan sex, och läslampan släckt senast halv tio på kvällen. Men ju längre dagen lider, börjar det där med kruskakliet kännas mer och mer motbjudande. Och de där kalla avrivningarna andas farligt mycket ariskt renleverne. Man tänker, att plötsligt är man väl en del av en Leni Riefenstahl-film, marcherande i ett rakt, ariskt led, med flätor i en stram knut, osmickrande shorts, välutvecklade benmuskler och manisk blick. Och apropå kalla avrivningar (och nyss nämnda filmmakerska), så såg jag en obskyr dokumentär om Hitler en gång. Där sades det att han gillade avrivningar av det varmare (och gyllene) slaget. Det gick han igång på. Var och en blir ond på sin fason.

Nu börjar jag spåra ut. Min mamma läser min blogg. Jag MÅSTE verkligen gå och lägga mig.

Run, Malin, run!

Man får inte jogga för mycket, då kan man bli lite knasig.

Häj. Jag har precis vaknat till, lagom till att Tom Hanks flotte pajade och Wilson-polaren flöt iväg. Det är en seg film den där Cast Away!

Idag, i skydd av mörkret, tog jag min första utomhus-joggingrunda på ca 14 år. Det gick fint. Och jag kände mig riktigt frisk och hurtig när jag kom in igen, rödkindad och flåsig. Än så länge varvar jag springandet med att promenera raskt. Rom byggdes inte på en dag. Inte min kondition heller. Men jag är inte helt bekväm med att synas när jag flåsar fram. Kommer ihåg när jag var liten, och mamma, i sann åttiotalsanda, hade en joggingperiod. Hon var tillochmed med i ett lopp av nåt slag. Men där var det ett gäng odrägliga slynglar som stod längs vägen och hånade motionärerna. "Skumpeti-skump" skrek de när mamma sprang förbi. Efter det joggade inte mamma mer. Och så vill jag inte att någon säger till mig. Men endera dagen är jag lika bra på att springa som den här killen, jag lovar! Mycket bättre film än Cast Away förresten.

Så har jag precis levererat en serie till Nya Wermlandstidningen, packat inför en liten Karlstad-tripp, och jobbat med utställningen Salt. Och nu, efter en Tom Hanks-tupplur, känner jag mig redo att ta mig an en massa billrande (läs: rita Biller-strippar).

I morgon tar jag tåget för att hälsa på lillsyrran. Det ska bli så mysigt! Vi Billers är rätt sällsynta, bäst att ta vara på de som finns.

Tankar om storm

Varför har stormar så fåniga människonamn? Just stormar? Mig veterligen döper man inte andra sorts väder. Vem har hört talas om åskovädret Niklas till exempel? Eller solskenet Ann-Marie.

Jag säger som Tant Nilsson i Madicken, när Farbror Nilsson pekar ut Aftonstjärnan för henne: "Att di kan se stjärnorna, det är väl en sak, men hur di kan veta vad de heter, det är ett mysterium för mig", ja fast med väder då alltså. Och apropå Astrid Lindgren-figurer, hur skräckinjagande låter oskyldiga "Stormen Emil"? Varför inte döpa de jävligaste stormarna till nåt bättre? Så som Skitkärringen, Klimakteriekossan, Psykopaten eller Pms-häxan. Mer passande tycker jag.

På östfronten intet nytt

Första sidan i nya barnserien. Klicka på'n så blir'n större!

Jo häj! Jag tog mig bloggledigt några dagar. Det har ju inte hänt nåt direkt att skriva om. Men nu blev jag bloggsugen igen.

Stormen viner utanför och det smattrar hemtrevligt mot rutan. Maken snarkar lätt i loftsängen ovanför, och allt är precis som det ska vara. Jag har levererat ett rätt stort jobb idag; en sex sidors barnserie till tidningen Tivoli. Och nu ska jag ägna en stund åt utställningen Salt, medan jag lyssnar på Anna Janssons senaste. Kanske blir det lite idékläckande också frampå småtimmarna, det är ju dags att rita nya billrar.

Nu är julen bortplockad från vårt hem, nedpackad i lådor. Jag tycker det är så ångestframkallande med julgrejer efter nyår. Ändå känns det alltid lite tomt när allt tomtigt och rött är borta.

Ni anar inte vad jag längtar efter att få packa upp och göra mig hemastadd på nya stället! Inte bo i lådor mer, och veta var man har sina saker. Jag har fyndat snajsiga gardiner till mitt nya arbetsrum, samt en fotogenlampsliknande tingest att ha i fönstret (eldriven dock), och lite kuddar på Tradera till vår gästsäng/min idékläckarsoffa, som ska stå därinne. Alla mina burkar ska få stå framme i hyllan bara för att de är tjusiga. Ja det kommer bli fint. Sånt gör mig lugn att tänka på, när jag springer iväg i flyttstresstankarna.

Nä, dags att jobba. Puss å gonatt!