De små grå

Hittade den här när jag bildgooglade på syftningsfel.

Jag vill bli en sån där människa som inte kan sova om hon inte skrivit till Svenska Dagbladet och påpekat att de haft med både ett syftningsfel OCH ett stavfel i gårdagens nummer. Jag fascineras av sådana människor. Och förfasas. Så nej, egentligen vill jag väl inte bli sån, men jag skulle vilja flytta in i nagelfararens huvud för en dag eller så, och se hur det kopplas fram och tillbaka mellan olika centra, när något felaktigt i omvärlden upptäcks.

Det verkar vara mestadels fullmogna människor, med mycket fritid, som sysslar med insändarskrivning och rättande. Och upprörs över missbruket av ordet "jätte" (jo, jag hörde en man i ring P1 vars röst nästan gick upp i falsett av ilska när han började prata om att unga idag säger "JÄTTElite" osv).

När jag ändå är i hjärnan på den jobbiga människan, ska jag passa på att koppla om lite, så att frustrationen och ilskan kanaliseras till något bra, något konstruktivt. Kan komma på en hel massa verkliga orättvisor och felaktigheter i världen, som man kan lägga energi på att rätta till.

Men ibland håller jag med de upprörda pensiosarna. Vart är ungdomen på väg? Och så. Som idag, när jag satt på en fullpackad buss, och en gammal skruttgubbe haltade på. Inte en männsika reste på sig för att erbjuda honom platsen!! Jo, jag, men det först efter att jag tappat hakan inför kidsens (och de vuxna passagerarnas) dåliga uppfostran. Jag satt trots allt en bit bak, inklämd bredvid ett pubertetsmonster. Men gubben blev glad. Kan ni begripa vad det tar åt folk? Sedan är det ibland en svår avvägning, vem man ska resa sig upp för. En del blir förnärmade. Men ser man att vederbörande har uppenbara svårigheter att röra sig, så är det väl självklart.

Får nog skriva en arg insändare om det. Med några medvetna syftningsfel... Man måste ju hålla de små grå sysselsatta. Ja, gubbarna allstå.