Skärpning!

Studs studs, hopp hopp. A-människor in action då det begav sig.

Kära nån! Jag har helt vänt på dygnet, och totalt fastnat i massa trams på nätet, när jag i stället kunde jobba! Skärpning! (vilket för övrigt var just det ord en upprörd anonym gubbe röt till mig på min telefonsvarare efter en särskilt snopprik serie. Det hjälpte inte den gången, får se om det hjälper nu).

Eller så kanske jag bara ska ge mig själv en ledig dag då och då, utan att världen går under. Det kanske är så normala människor gör? Det typiska är, att precis nu, vid tresnåret, kommer kreativiteten över mig som värst. Sovtåget har gått för länge sedan, och vem vill förresten sova när man har så många bra idéer! Inte jag i alla fall. Fast dagen därpå, när man vaknar, allt annat än utvilad, vid lunchtid, ångrar man sin dekadens, och tänker att hädanefter ska det bli kruskakli och kalla avrivningar varje morgon klockan sex, och läslampan släckt senast halv tio på kvällen. Men ju längre dagen lider, börjar det där med kruskakliet kännas mer och mer motbjudande. Och de där kalla avrivningarna andas farligt mycket ariskt renleverne. Man tänker, att plötsligt är man väl en del av en Leni Riefenstahl-film, marcherande i ett rakt, ariskt led, med flätor i en stram knut, osmickrande shorts, välutvecklade benmuskler och manisk blick. Och apropå kalla avrivningar (och nyss nämnda filmmakerska), så såg jag en obskyr dokumentär om Hitler en gång. Där sades det att han gillade avrivningar av det varmare (och gyllene) slaget. Det gick han igång på. Var och en blir ond på sin fason.

Nu börjar jag spåra ut. Min mamma läser min blogg. Jag MÅSTE verkligen gå och lägga mig.