Poff, typ

Sitter här och funderar om jag ska ge mig på att skriva en gästkrönika till Amelia, när jag ändå inte har något bättre för mig (läs: åker tåg). Det lutar åt det. Visseligen kan jag ägna tiden åt att kläcka idéer, men det ena utesluter ju inte det andra. Ja, så får det bli. 

Jag är på väg hem igen. Det blir inte många dagar, innan det är dags att ge sig iväg igen, denna gång till begravning. Det. Ser. Jag. Inte. Fram. Emot. 

Så nu ska jag hem och pussa en hel massa på min man, försöka hinna med att umås med vännerna, ordna det sista med flytten och leverera några jobb. Nån gång i mars lär jag väl få vila, hoppas inte allt kommer ifatt mig då, kanske bäst att låta det pysa ut lite pö om på så det inte blir som när man klämmer en riktigt mogen finne (fylld av sorg och stress, då alltså. Hur vidrigt låter inte det!). Poff, typ. Bara för att man är så jäkla bra på att streta på när det är motigt, göra det man ska och inte gå sönder i alltför många bitar. Vissa dagar känner jag mig nästan lite störd, för då är jag knappt ledsen alls, bara fokuserad på uppgifterna framför mig. Men jag antar att det är fullkomligt normalt, det med.

Det luktar bajs från tågtoan. Jag har träsmak i baken. Inte så skoj, men det är bara att gilla läget.

Allt är som det ska, med andra ord.