Oh! Jag har hittat Värmlandsvisan på Spotify! Den ä allt görbra den! Får alltid gåshud när jag hör den, och mina grannar kan vittna om att jag ofta går omkring halvnaken och sjunger just den visan med väldig inlevelse (ja, det där med att jag är halvnaken är de ju lyckligt omedvetna om förstås). Jag blir lätt Värmlands-patriot. Visserligen kan jag ju inte egentligen säga att jag kommer från Värmland, då jag bodde mina första sju och ett halvt år i Skåne, för att flytta norrut, och sedan lämna Värmland för gott när jag var nitton, för att flytta till Skåne igen. Och nu är jag ju oxelösundare. Men ändå, det är något speciellt med Värmland. Visst, man låter som en halvidiot så fort man öppnar käften (av nån anledning är värmländskan den dialekt som fastnat hos mig), och det kan man ju bli lite trött på. Andra verkar tycka det är vääääldigt skojigt, och visst, dä fårén väl bju´på. När man har fått höra "Säg EeeeeedAAAA!" en gång för mycket blir man ju lite trött.
Om man läser min nya bok, får man nog uppfattningen att Hammarö, där jag växte upp (största ön i Vänern och Sveriges hästrikaste kommun per kapita, så nu vet ni det) är helvetet på jorden. Men det var nog inte så mycket Hammarös fel. Sådär jävligt kan det vara precis vartsomhelst, innanför hemmets "trygga"väggar. Nej, "Öa" på sommaren var fantastisk, när jag och min fine vän Anders vandrade runt bland grönskande villaträdgårdar där citronfjärilar fladdrade runt så där somrigt som bara citronfjärlilar kan, eller cyklade bort till Skoghall för att handla på Ica Tummen och titta på ortens tre lokala, och mycket fina små alkisar (de hade rikigt flottiga raggarfrisyrer och gjorde inte en fluga förnär, satt mest och filosoferade med varsinn öl), eller sommarkvällarna vi spenderade nere vid vattnet, Mörudden eller någon annan, mindre liten vik. Där satt vi och filosoferade, fast utan öl, vi var mycket ordentliga på den tiden. Klart jag har fina minnen från Hammarö.
Och framförallt är resten av Värmland grannt så att man kan dåna. Ta en tur uppför Fryksdalen i juni, om du aldrig gjort det! För där är det fint.
"JAAAA DÄÄÄÄÄÄR VILL JAG LEEEVA JA DÄÄR VILL JAG DÖÖ, OM EN GÅNG IFRÅN VÄÄÄÄRMLAND JAG TAGER MIG EN MÖÖÖÖ, SÅ VEET JAAG ATT ALDRIG JAG MIG ÅÅÅNGRAR" sjunger jag ikväll så att den matlagande sambon ska höra. För inte kan han mena att vi ska fortsätta så här, och leva i synd? Visserligen så har han ju i och för sig redan tagit sig en "mö" från Värmland, men han kan ju göra en ärbar kvinna av möá tycker man!
Och jag tänker då inte fråga.... återstår att se om min sång får honom på giftastankar. En som skulle bli glad då (förutom jag) är mormor. Min mormor är en härlig kvinna, väldigt speciell och VÄLDIGT pratglad. Aj löv hör, även om jag blivit tokig på henne under åren, som den gången hon stolt berättade under en familjemiddag att jag minsann blivit stora damen och fått mens. Då var jag tretton och ville sjunka genom jorden.
Min galna, omtänksamma, pratiga, inte alltid så eftertänksamma mormor frågar varje gång vi talas vid om jag och Kärleken har gift oss än. Och jag säger varje gång, att, nej, inte ännu, och om vi gör det lovar jag att bjuda er i god tid. Det är bra, säger mormor då, men jag tycker allt att ni ska gifta er! Då blir både morfar och jag glada!" Säg det till K säger jag då. Sist fick jag en bonusfråga, om vi inte skulle skaffa barn snart. När jag sa nej, var hon tyst en liten sekund, sedan sa hon med en suck " Ja ja, vi tycker om dig i alla fall."
Mormor, mormor, jag blir så beklämd att du börjar bli virrig. Önskar att jag var bättre på att säga dom där fina sakerna som jag har i hjärtat, till dig. Som att du lagar en så god lasagne att man blir alldeles trygg och lycklig i magen av den. Eller så är det du, morfar och erat trygga kök, låångt från Hammarö som gör det...
Och vad vankas det ikväll? Lasagne! Och några fler verser ur Värmlandsvisan förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar