Do you like see food?
Åh! Himmelriket i munnen: choklaaaaad! Sitter med käften full av mörkaste sorten och bara njuter. Försöker undvika socker numera, men mörk choklad unnar jag mig. Full av antioxidanter. Och GOTT!!!
Dagen har varit händelserik. Jag och en väninna tog bilen till Stockholm. Jag passade på att köpa mobilt bredband till min laptop. Jag använder den mycket sällan, mest när jag reser (och som trogna läsare kanske anat, är det inte så ofta), så då tyckte jag att en sån där kontantkortsvariant skulle vara bra, när man bara betalar när man använder det. 3-butiken låg i en hysterisk galleria på Söder, full av hippa lattedrickande södermänniskor, och dunka dunka på högsta volym i varenda affär OCH i gångarna mellan butikerna. Den hippe yngling med stockholmsfrisyr (ni vet en sån där casual, men rätt sådan, typ "vadå, jag bryr mig inte om min frisyr, den bara ser ut såhär", och så har den tagit fyra timmar att fixa till) som stod och hängde över 3´s disk, gav mig ett dömande ögonkast när jag på bonnigaste värmländska, för att överrösta musiken, vrålade mitt ärende. Han suckade diskret, himlade (nästan omärkligt med ögonen) åt mina frågor kring mitt tilltänkta inköp. "Bara två mbit, går det att skicka tunga filer då? Hemma har jag ju typ 24" undrade jag.
"Aaaameh´det är ju liksom två uppåt och SJU neråt!" sa han, som om jag var inte bara halv-utan helidiot. "jaha" sa jag, "det blir nog bra", och köpte eländet. Vadå sju neråt????? tänkte jag i mitt stilla sinne, men orkade inte framstå som mer lantligt korkad än jag redan var i denne innemänniskas ögon. Sedan åkte vi och käkade sushi i Gubbängen, och där var det trevligare. Jag tappade bara fyra sushibitar i sojakoppen, och skvätte endast ner tre av mina bordsgrannar, ett stort framsteg på pinnätarfronten! Annars tycker jag mest att sushi smakar fotsvett.
Jag vet inte vad det är med Stockholm, men jag känner mig alltid så "fel" där. Det är väl spöken från det förflutna, då man tog bussen från Karlstad till "Stôckhôlm" lite då och då, för att shoppa. Jag kände mig ful och klunsig på Hammarö, men det var INGENTING mot vad jag kände mig i huvudstaden. Eller den gången mamma och jag var på en teaterresa, där ett besök på Café Opera ingick. Så illa behandlad har jag aldrig blivit i hela mitt liv, som av de snorkiga servitriserna som serverade oss, och jag tänkte att, här vill jag aldrig mer hamna. Kanske var det arbetar-och torparblodet i mig från generationer och generationer tillbaka, som gjorde att jag inte kände mig hemma.
Vi får väl se, den dag jag blir rik och berömd, kanske Bindefeldts inbjudningar börjar trilla in, och då får jag pallra mig till de finare salongerna ändå,
men den stunden den sorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar