Sitter här i mitt serietecknarkrypin och lyssnar på soundtracket till Das Boot. Det är vad jag vill kalla bra musik!
Men det var inte det det här inlägget skulle handla om, utan min kärlek till gamla fotografier. Som liten knubbig knodd satt jag helt trollbunden av teveprogrammet Svart på vitt. Ni vet det där när Hans Villius talade om ett gammalt foto. "Mannen på bilden heterrr Errrik Rrrrask och arrbetar i grrrruvan. Han ska snarrrt få en grrruvhiss i huvudet, men det vet han inte ännu" osv. Oh! Så spännande jag tyckte det var!
Än idag tycker jag om att kika på kort från det förra sekelskiftet. Funderar på vad de var för några, vad de tänkte, och hur de luktade. I mina gömmor har jag en bildskatt; fick en hel drös gamla porträttfoton av mormor. Hon tänkte slänga dom, hur kunde hon ens tänka en sån tanke! Så jag räddade dom. Det var typ dåtidens Facebook, att ge varandra foton på sig själv. Sedan samlade man porträtten för att visa upp när det var festligt. Den som hade flest kompisar var coolast. Där slutar väl likheten.
Dock
På baksidan på en del av bilderna står det namn, och en del är gamla släktingar till mig. Ganska många är dock anonyma. Men de får bo hos mig, och jag tar upp och tittar på dom då och då, och klurar vidare på deras historier. Jag har ett tvång att rädda gamla foton. När jag bodde i Malmö vigde jag en hel vägg åt porträtt av det äldre slaget, som jag hittat längst ner i en bortglömd låda på olika loppisar. Jag tyckte så synd om dom, inte skulle de ligga där, ensamma, utan att någon brydde sig om dom. Jag låtsades att de var mina gamla släktingar, och det kändes riktigt fint. Nu ligger de flesta av dom i mina gömmor, men några har jag framme.
Mannen på översta bilden har jag döpt till Sture. Han ser ut att heta så. Och så har han ett så snajsigt, snett elvisleende och pomada i håret. Jag tror Sture var en hejare på att charma brudarna, säkert hängde han på Amiralen och dansade runt med Rut och Greta och Gurli. Och så tror jag att han luktade gott, och åt sin lunch ur en unikabox. Mycket kall falukorv och sylta. Sture var helt klart en sylta-man. Sedan gifte han sig med sin Maj en sisådär 1948 och blev en bra pappa till två små pågar och köpte en lägenhet i Rörsjöstaden.
Det är Stures historia.
Den andre gubben heter Farfar Fredrik (det står på baksidan). Honom har jag inte klurat ut så mycket om, tycker mest att han är läskig på ett trevligt sätt. Säkert spökar han järnet i något gudsförgätet torp någonstans.
Nedan följer ett urval av gamla porträtt. Håll till godo!
1 kommentar:
Gamla foton är mycket finare än nya, det måste vara det där lite suddiga som gör att man ser mycket snyggare ut. Samt att jag älskar sådana där de har färglagt bara någon detalj, som läppar eller en ros i håret.
Har ett par foton på ett par släktingar och det är så roligt att se att likheten finns där. En dam har samma näsa som mig så jag är helt säker på att de sågade av hennes och lade den i frysen ett antal decennier för att sedan tråckla fast den på mig när jag föddes.
Det är bättre att rädda foton än ensamma hundvalpar, de tar inte lika mycket plats hemma plus att man inte blir tagen av polisen för att man svälter dem. =)
Skicka en kommentar