Morfar

Min lilla morfar finns inte mer. Han somnade in lugnt och stilla igår eftermiddag, 88 år gammal. Det är som ett stort svart hål av saknad i mig efter honom. Lille morfar, som var en sån kraftkarl i sina glansdagar, lugn och trygg och händig. Som en pappa för mig. Jag satt ofta i hans snickarverkstad och pratade med honom, luktade på sågspån och eneträ. Det är där jag vill minnas honom, i hängslebyxor och träskor, i färd med att svarva till något fint. Morfar var en trollkarl när det kom till snickeri. Inget var för stort eller svårt för honom att bygga, han satte tillochmed ihop en nyckelharpa till mamma. Det lät hemskt när hon spelade på den, men det berodde nog mer på mamma än nyckelharpan.

Han var tystlåten, finurlig och snäll. Lite blyg rentav, men en person man alltid kunde lita på. Jag har förstått, att han var en uppskattat vän. Aldrig ville han ha betalt för snickeriarbetet han utfört, mormor blev tokig på honom. Men sån var morfar. Fast det fanns två människor han avskydde, Svante Turesson och Putte Wickman. De såg så fåniga ut, sa han.

Morfar arbetade hela sitt yrkesverksamma liv på F14 i Halmstad, lärde ut mekanik och grejade med flygplan. Han blev aldrig stridsflygare själv, kriget tog slut innan han hann klart utbildningen. Men nu svävar han nog runt i sitt alldeles egna flygplan där uppe i himlen. Säkert har han en stor arbetshäst också nånstans, för sådana älskade han. Kanske går den och betar i gröngräset utanför hans barndomshem på Öland, där hans mor och syskon finns och det alltid är sommar. Jag tror det. Jag tror min lilla morfar har det bra nu. Men jag har ett stort, svart hål i hjärtat efter honom.

Jag älskar dig, morfar.