I Malmö igen

Jahapp, då var man i Malmö igen. Åkte ner för Seriemässan, och även om det inte direkt var någon folkstorm, så var det trevligt att träffa vänner och kollegor. Man gör ju det så sällan när man sitter i sin lilla tecknarlya hela dagarna, långt från storstäderna och alla tecknarkollektiv.
Det är alltid lite underligt att komma tillbaka hit. Tänk, här har man bott i nio år, ändå känns det inte som hemma, och jag har ingen längtan tillbaka. Saknar bara mina vänner. Skräpet och råheten i luften här kan jag gott vara utan. Folk är lite snällare i Sörmland tycker jag. Nä, nu längtar jag hem till mitt ritbord och min sambo. Och mina gåstavar.

Hu! Vad läskigt!

Var på sånglektion innan, i ett församlingshem i Nyköping. Där hängde den här bistre mannen och glodde. Något av det läskigaste jag sett på länge!
Jag älskar läskiga saker. Har alltid varit intresserad av det övernaturliga, och är öppen för det mesta. Tyvärr görs det allt för få bra spökfilmer. Förstår inte varför det ska vara så svårt att vara nyskapande inom den genren?
Favoriten är annars the Others. Höll på att skita ner mig när jag såg den . Särskilt när den blinda tanten öppnade garderobsdörren där på slutet. Fy fan vad bra!
Men det verkar vara vanskligt för filmskaparna att komma på nya spökisar. De tar bara de gamla beprövade läskigheterna och slänger ihop till en tråkig sörja av taffliga skrämseleffekter; små spökbarn, gamla otäcka hus, skuggor, speglar mm.
Min dröm är att de ska filmatisera Hanteringen av odöda, med jättebudget! Oj oj, då skulle jag bli lycklig. För er som inte läst Ajvides bok, handlar den om när de döda vaknar och gör allt för att komma "heeeeem"....
Synd att det är så dyrt och krångligt att göra film, annars hade jag spelat in en riktigt bra spökis själv. En där gamla präster kommer tillbaka från de döda kanske? Jag tror jag har hittat min huvudperson redan...

En glad motionär

Idag känns det lite bättre med oron tycker jag. Jag är ändå rätt glad att jag skrev inlägget igår, för jag vill att min blogg ska innehålla både högt och lågt, och om jag låtsades vara skojfrisk hela tiden skulle det bli krystat. Men, som sagt, idag är det mindre oroligt. Sitter och varvar skissande med färgläggning, och lyssnar på Mästerdetektiven Blomkvist.

Är mycket stolt att jag gått ut och stavat inte mindre än fem gånger (!). Och tyckte det var skönt till råga på allt. Undrens tid är ej förbi! Det fanns en tid då jag tvångsjoggade tre gånger i veckan, och sedan dess har motion inte direkt varit förknippat med glädje för mig. Har ni någonsin sett en spingande männsika med fridfulla, lyckliga anletsdrag? Nej just det!
Med fasa minns jag barndomens alla gympalektioner. Hur man sprang runt i snårskogen och orienterade med andan i halsen. Eller hade sån där cirkelträning (Kanske var det därifrån Dante hämtade inspiration till den gudomliga komedin? Säkert höll han också på att svimma vid hopprepsstationen i sin barndom). Lukten av barnasvett och skitigt gympasalsgolv, ljudet av lärarens visselpipa. Och alla dessa jävla lag som skulle väljas. Först på högstadiet började jag finna gympan acceptabel. Då hade vi nämligen en gympalärare som tyckte så synd om mig att jag fick gå ut med hans boxer under lektionerna i stället. Det lönar sig att ha en släng av psykiska problem som inte de vuxna vet hur de ska bete sig runt i ungdomen minsann!

Men stavgång gillar jag. I morgon blir det en ny runda. Om jag inte hittar någon stackars boxer att gå ut med.

Det värmde

Tack snälla ni för era fina, peppande kommentarer! Det värmde verkligen.
Nej, jag ritar på!

Lite oro på kvällskvisten

Tänk vad tiden går!
Kan inte fatta att det var en månad sedan jag senast var tvungen att hejda impulsen att spola ner mina räkningar i toaletten.
Det är nästan så att jag vill säga att det var bättre förr. Jag minns de månader för inte alltför många år sedan då jag kunde komma undan med 5-6 tusen i räkningar varje månad. Nu är det det dubbla. Minst! Kan någon förklara för mig, för jag fattar verkligen inte hur det gått till?

Idag kom den där oron för ekonomin smygande igen, det var ett tag sedan sist. Har man lätt för att oroa sig så har man. Fick höra att en tidning av oklara orsaker eventuellt ska plocka bort min serie vid årskiftet. Blev såklart skitledsen för det, frustrerad och arg (mest på mig själv av någon underlig anledning, tror jag har tagit det där med att alla har ansvar för sina egna liv ett steg för långt och anklagar mig själv för de mest underliga saker...). I mina katastroftankar är jag inom kort tillbaka där jag började en gång, utan trygg inkomst, hankande mig fram med konstiga telefonjobb. Ghaa!
Varför kan inte världen bara vara trygg och snäll? Och alla tidningar (och framförallt läsarna) älska mina serier? Förstår de inte att jag brinner för det här och inte kan tänka mig att göra något annat?
Men jag antar att även jag måste få smaka på lite ekonomisk kris, det vore ju orättvist annars.
Jag tar tillbaka det där med att det var bättre förr! Det är bättre nu, när jag kan leva på min passion. Hoppas innerligt att det blir bättre i framtiden med. Ännu bättre.

Tråkiga saker

Åh vad jag skulle vilja ha en liten männsika som gjorde tråkiga saker åt mig! En som rensade mina inscannade serier från "skröfs" (SSAB släpper ut ett tunt koldamm som lägger sig över alla ytor och resulterar i tusentals små grå duttar på mina bilder), gick igenom mina färgläggningar, skötte det administrativa, betalade min skatt, klistrade in årets alla kvitton i pärmen, planerade min kalender, fixade med min hemsida och skalade färska räkor åt mig osv. Egentligen skulle jag vilja lägga till städning på listan också, men det står jag inte riktigt för, så jag låter bli. Piga kan jag vara själv (har ju varit au pair i min ungdom, så jag vet hur det känns att slava för någon annan). Nej, min lilla människa skulle, tyst och snäll, få sitta på sin lilla rumpa och vara min sekreterare hela dagarna. Så länge är fantasin behaglig.
Men sedan börjar jag tänka på hur illa den lilla människan kanske skulle tycka om mig, stor och lat som jag skulle vara. Han/hon (jag tänker mig den lite könlös) hade kanske börjat sabotera mina serier genom att i hemlighet rita dit små hakkors och bajskorvar och skriva överdivet privata ljug-mejl till folk jag vill verka proffsig inför, utan att jag visste om det, med "puss" och "kram", "tänker på dig när jag är naken", och sånt i.
Och jag som är så snäll och konflikträdd, skulle aldrig våga avskeda den lilla människan. Nej, det skulle bli så att den växte sig allt fetare och högre, tills den var större än jag, och hade mig helt i sin makt. Det skulle sluta med att jag var den lilla människan, som bara fick göra det tråkiga jobbet, medan den stora tecknade serier och hade kul. Säkert skulle den tvinga mig att ordna töntiga tema-företagsfester för oss båda (sådant slipper man ju annars när man har enskild firma, det och pinsam tystnad i under kafferasterna), där den kopierade sin rumpa i min multimaskin så det blev skinkmärken som aldrig gick bort, blev alldeles för full och spillde ner mina original osv. Kanske den till och med skulle hämnd-hångla upp min sambo. NEEEEJ!!!
Då gör jag hellre de tråkiga grejerna själv. Det är lugnast så.

Snorfunderingar igen

Min mamma och jag kom att prata om snorkråkor i biblioteksböcker (vi har ofta sådana djupa mor-och dottersnack, mamma och jag).
Hon berättade att hon inte längre kan läsa något av Kerstin Ekman, då hon i den senaste boken hon lånade fann inte mindre än TVÅ snorkråkor, varav en med ett näshår i.
Efter dessa upptäckter skrev hon en lapp och lade i boken, där hon varnade framtida läsare för "bokmärkena" på sidan 39 och 86.
Det tyckte jag var fint gjort av min mamma!
Vidare diskuterade vi varför man sätter snorkråkor i biblioteksböcker. Man skulle väl inte göra det i sina egna? Nej, vår teori är att fenomenet är någon sorts primitiv maktgrej, lite blottarvarning, fast fegare; "Ha ha, jag är en vuxen man, men se här, nu sätter jag en snorkråka i biblioteksboken så du måste se den, men du kan aldrig bevisa att det är mitt snor!"
Eller så är det behändigt, man petar sig i näsan, får ut något, och bokens papper är närmast till hands. Kanske är det ett sätt att försöka censurera texten, genom att klistra ihop sidor man anser vara skadliga för andra att läsa? Då är det ju en vänlig handling.
Det närmaste jag kommit det är när jag just haft näsblod och nös i en bok jag lånat av min kompis Anders. Det var inte meningen, och jag kände mig dum när jag lämnade tillbaka den och var tvungen att förklara varför sidan 84 i Toni Morrisons Älskade var helt nedsprutad.
Nej, jag känner nästan att jag måste prova det där med att peta snor i biblioteksböcker med flit, så jag vet vad jag pratar om. Lovar att återkomma om vilken känsla det gav!

Veckans shoppinfynd: stickade tantskor med tofsar

Min sambos spontana reaktion var "Vad i herrans namn har du på fötterna?" Men jag älskar dom. De har små gummiduttar undertill så att man inte ska halka, mode och säkerhet i ett liksom. Och så håller de mina fossingar varma.
Veckans shoppingfynd får fem starka billrar!

De där små sakerna

Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar onödiga tp-kunskaper, samlar på dom rentutav. Nej, förresten, onödiga är de inte, jag plockar ju fram dem och kikar på dom ur minnesarkivet då och då.
Har väl aldrig haft superlätt att lära mig nya saker, var snarare duktig-flicka-plugghäst som fick slita länge vid skolböckerna för att nöta in informationen. Dock är det vissa saker som fastnar, såna där små, konstiga grejer. Vad jag älskar dom.
På ICA, när jag stod och väntade vid charken på en dam som ville köpa allt kallskuret i Sörmland, passade jag på att läsa deras informationsblad om räkan. Visste ni att räkor lever sina första 2,5 år som hanar, för att sedan byta kön, och simma omkring som kvinnor (räkkvinnor) resten av sin tid? Det är ju helt underbart!

När jag spånar idéer till nya strippar googlar jag mycket, om inte annat för att kolla att min idé (om den bygger på t.ex en historisk händelse) stämmer. På det viset hittade jag min senaste favoritkunskap; den om fenomenet "Kilroy was here". Det där som amerikanska G.I´s skrev lite varstans, på de mest underliga, otillgängliga platser.
I samband med Potsdamkonferensen i juli 1945 byggdes en speciell toalett exklusivt för Churchill, Roosevelt och Stalin. Den första att använda denna facilitet var Stalin. Och när han kom ut så sa han "Vem är Kilroy?".
Denna kunskap, att det var Stalin som blev nödig först, bär jag i mitt hjärta som en juvel tills jag dör. Och innan jag dör ska jag föra kunskapen vidare till mina barnbarn. Men först, kära läsare, delar jag med mig av den till er.
Tacka och ta emot!

Ghaa! Får inte varva Astrid Lindgren-ljudböcker med blodiga deckare på det här sättet! Har just nätt och jämt återhämtat mig efter en lång natts mardrömmar där Tjorven på Saltkråkan var en blodtörstig styckmördare! Hon hade bland annat farbror Melkers huvud i frysen. Under hela drömmen jagade det lilla trinda barnet mig, jag kunde se hennes rutiga hängslebyxor i ögonvrån hur jag än sprang.
Nä, en sån här natt till klarar jag inte.

Dagens Oxelösunds-doft; dålig andedräkt

Snälla SSAB, vad har du ätit?? Extrarutten surströmming?
Hela dagen har denna doft förföljt mig.

Vi fick hem en broschyr härom sistens från järnverket, om vilka sorts olyckor som kunde inträffa där, och med transporterna på vägen dit. Mycket intressant läsining! Inte klokt vad många slags intressanta läskigheter som kan hända i min lilla trygga hemstad. Variationerna i hur man skulle bete sig vid de olika tillbuden var dock få. Mest stanna inne och stänga fönster och ventiler (förutom om hela SSAB skulle explodera, då är det inte så mycket att göra). "ÅK INTE TILL OLYCKSPLATSEN!" stod det med blaffiga röda bokstäver. Jag älskar att folk är så korkade att en sådan text ska behövas!

Det där med fara för utsläpp är jag van vid från min uppväxt på Hammarö, där Skoghallsverken framställde pappersmassa och ständigt spydde ut bajslukt. "Sulfat luktar mat och sulfit luktar skit, fast tvärtom" fick vi lära oss i skolan. Kunskap är makt. Typ. Ändå kunde ingen rå på stanken. Bajslukten var dock ofarlig, och man vänjer sig vid det mesta här i livet.

Men åter till SSAB, denna jättefabrik, stor som en hel stad. Om jag var lagd åt ett annat, mindre kreativt håll, skulle jag förmodligen jobba där, det gör alla andra oxelösundare. Och DÅ hade ni fått se på olyckor, jädrar i min låda! Tur för samhället att jag är serietecknare trots allt.

Hur märker man då att det skett ett fel på SSAB, såsom gasutsläpp? Det märker man inte. Jo, bara vid ett sorts utsläpp, då kommer det "en vitlöksliknande doft". Och givetvis går gaslarmet igång. Nu är det dock tyst. Det stod inget om vad man skulle göra vid händelse av en dålig andedräkts-doft. Funderar ändå på om jag ska gå in och täppa till ventilerna, för denna stank kan väl aldrig vara bra? Nä förresten, jag går och borstar tänderna i stället.

Två minuter senare:
Det hjälpte.

Minnen från en pubertet

Ur serien Jordan är bög

Jag sitter här och blickar tillbaka. Minns en tid för längesedan, då mina bröst var små, men min spretiga snedlugg desto pampigare; 1991.
Jag var tolv år och dödligt förälskad i Jordan Knight, den snyggaste killen i New Kids on the Block. Han med den fluffiga frillan, synthflätan och sammetslena blicken. Min kompis Kristina
( a.k.a Mount Everest, efter hennes rekordhöga lugg) gillade Donny, coolaste killen i bandet (som längre fram gjorde en lysande rollprestation i Sjätte sinnet, där han stod och skakade i kalsingar och sköt Bruce Willis i magen eftersom han sett spöken och blivit knasig).
Övriga medlemmmar var Joe (den gullige), Jon (den blyge) och Danny (men honom var det ingen som gillade för han såg ut som en apa).
Mitt flickrum var tapetserat med posters och bilder på killarna. De var en del av min tolvåriga identitet, en del av mig, och jag lyssnade på deras "musik" tills öronen blödde. Drömde våta flickdrömmar om den dag Jordan skulle välja mig framför miljontals andra brudar, ta mig i sin famn och göra mig till kvinna (Ja, jag vet, äckelfaktorn blev rätt hög där, men vad fan, jag hade ju fått mens!).
Och när jag stod i Globen och vrålade ikapp med 14000 andra fjortisar, kände jag att bättre än såhär blir aldrig livet (ja, förutom det framtida samlaget med Jordan då). Jag var poppis, hade cool permanent och fräsiga kläder. Och så hade jag hårdbantat mig smal. Kunde man vara annat än lycklig?
Men så kom en dag när det plötsligt inte var ok att lyssna på New Kids mer. Förresten hade jag blivit knubbig och knepig igen, så mina tuffa kompisar dumpade mig. Jag minns det konstiga tomheten efter att jag rivit ner alla posters. Vem var jag nu?

Kort därefter upptäckte jag the Beatles, och livet blev meningsfullt igen. Med fyra kompisar från Liverpool kan man ju inte vara ensam!
Idag kan jag lyssna på New Kids i ipoden, och höra att de faktiskt lät skit. Och jag drömmer inte om att ligga med Jordan (han har förresten blivit rätt plöffsig han också). Ändå kan jag bli lite nostalgisk när jag tänker på den där känslan av att vara tolv. För ingen har kallat mig cool sedan 1991.

Men jag har större bröst och bättre musiksmak nu! Ha!

Ur serien Mongot i koboltblått

Dagen har förflutit under idogt arbete. Jag fixar till svartvita strippar så fort det går.

Den andra november kommer en reporter från den finska tidningen hit och ska intervjua mig. Det blir skoj. Eller, ja, jag har i ärlighetens namn ännu inte lärt mig bemästra intervjuteknikens finesser. Härom sistens sa jag till exempel "mongo" tre gånger under en frågestund. Hon frågade ju om det var något jag inte fick teckna om, ord jag undvek i mina serier. Och jag har lovat Egmont att aldrig säga "mongo" igen. En läsare blev visst lite upprörd över min serie "Mongot i koboltblått". Och jag vill inte göra någon ledsen med mina serier, tvärtom, därför lovade jag att aldrig mer säga mongo. Och det berättade jag ingående för tjejen som intervjuade mig. Nä, mongo ska man inte säga.
Undrar just vad jag ska kläcka ur mig till den finska journalisten. Min finska är begränsad, men jag delar gärna med mig av de fåtal fula fraser och ord som jag snappat upp av vänner och sambon. "Minulla on kolme nänniä" till exempel, det betyder "Jag har tre bröstvårtor". Det sa jag till Joakim Pirinen när jag träffade honom i Helsingfors.Man blir ju lite nervös och svamlig när man stöter på en idol sådär. "Har du det då?" frågade han. Och det har jag ju inte. Men jag kan säga det, det och "Kakkamakkara" (bajskorv), även det mycket användbart.
Jag erinrar mig även ett tillfälle när jag var på väg från Kemi i ett litet skumpigt flygplan, tillsammans med berömdheten David Lloyd. Samma år som monsterrockarna från Finland vann Eurovisionen och Carola sprang omkring i koboltblått och sjöng med hysterisk blick. David var en sann gentleman, och tog det riktigt bra när jag i den värsta luftgropen skrek "WHÖT DÅS "INVINCIBLE" MEAN? CAROLA SANG IT!" För något ska man ju säga, och jag hade dödsångest.
Så, nu har jag både droppat namn och sagt mongo i ett inlägg. Bäck to wörk!

Vassegoa

Den är stor, den är efterlängtad och nu är den här i all sin ståtlighet. Vassegoa; Dagens kuk!

Nä, jag lovade ta bort bilden tills almanackan med kukar är klar. Sorry!

Dagens smartaste läkarkommentar:

"Är du säker på att du mår illa? Du ser inte ut att må illa!"


Hur ser man ut när man mår illa??

Diplom

Okej, klockan är halv sex på kvällen, ge mig det där Klara dagen-diplomet nu!

Det är mycket med det jordiska

Idag är det svartvitt som gäller. Det vill säga jag fixar en massa strippar till gråskala. Min serie ska nämligen komma med i Finlands största dagstidning!!! Hurra hurra hurra! Och jippi.
De trycker inte färgserier.
Som jag kämpat för att ta mig in i dagspressen. Det innebär en del extrajobb, men det är bara kul, och översättningarna sköts av tidningen, så det behöver jag inte pula med. Tur att man har bunkrat upp med bra ljudböcker!
Nu är nästa mål att få in Biller i en stor svensk dagstidning, så att serien blir mer känd, vilket i sin tur ökar på bokförsäljningen (det är mycket med det jordiska).

Apropå "känd", det är ett sånt där ord jag inte riktigt kan stå för att jag vill vara. ERkänd mycket hellre, och då handlar det givetvis om att man vill att ens serier ska bli lästa och älskade, inte att man vill vara med i en dokusåpa och visa rumpan och kräkas. Nej, jag vill få det där genombrottet nu. Det där alla frågar mig varför jag inte har fått, och somliga menar att jag redan har uppnått. Jag tror vi är många serietecknare som känner igen oss i det där! Hur ofta får man inte frågan "Vad jobbar du med?" och när man säger "serier" och sitt namn ser de ut som frågetecken. På sin höjd kan de artigt fråga om man ritar sina egna pratbubblor, eller varför Kalle Anka gjorde på ett visst sätt i nåt album man aldrig har hört talas om. Nej, nu är jag dum. Det är inte så lätt att fatta vad folk jobbar med, även såna som inte strävar efter berömmelse. Hur många gånger har man inte själv i minglandets vånda ställt den frågan till en främling, och inte fattat ett dyft av svaret, typ "Jag är samordnare med inrikting på projektanalys inom automationsindustrin". Då tar man en klunk ur sitt glas och låtsas att man fattar. Sedan tänker man i sitt stilla sinne "Det där ska jag göra en serie av".

Jag vill må braaaaaa!

Det fick bli en bild på en klippdass; rund, go och snäll och så har den massor av fotsvett, precis som jag.

Åh vad jag är trött på att må piss! Det där jäkla Levaxinet funkade ju inte. Fick värsta konstiga reaktionen, med hjärtklappning och skit. Alltså; tillbaka till ruta ett igen. Jag vill orka jobba, vara kreativ och på topp, om inte jämt, så i alla fall mer än såhär.
Nu var jag där igen och tjatar om mina kärringkrämpor. Näe! Det här ska bannemej bli ett inlägg där jag får ryta ut all min frustration över vården! Herregud, det är ju inget att skämmas för att man är sjuk!
Det är dags att doktorerna tar dessa "kärringkrämpor" på allvar! De borde förstå att det kan vara svårt att ta till magstödet och ryta till när man är riktigt sänkt fysikt och mentalt. Och har man, Gud förbjude (som jag), varit sk utbränd och i kontakt med psykiatrin någon gång i sitt liv, är det kört. Då avskriver de en som hysterisk på en gång, oavsett hur påläst och förberedd man är inför läkarbesöket. Huvudet på sned, och ett överseende leende: "Har du inte bara stressat lite för mycket? Jag tycker du borde gå ner i vikt och prata med en psykolog." Just den kommentaren fick jag faktiskt på Kvinnokliniken härom veckan. Man upphör aldrig förvånas. Det spelar ingen roll vilket problem man söker för; acne, urinvägsinfektion, huvudvärk eller en bruten tå, ALLT beror på att man är tjock! Men herregud, jag VET att jag är överviktig. Jag har varit det i stort sett hela mitt liv, jag är inte dum i huvudet. Det är klart att det mest hälsosamma är att ha en normal vikt, men jag har jobbat jättemycket för att tycka om min kropp precis som den är. Det har tagit mig många år. Att ge den näring och vara snäll mot den, inklusive celluliterna, röra på den ibland etc.
Tack vare det har jag lärt känna min lekamen, och jag vet att något är fel i den. Inte i mitt fett, och inte i mitt huvud.

Nya serieremsor

Dags för nya strippar. Näe, jag tycker inte om det ordet! Kan ingen komma på ett snajsigt ord på svenska för dessa serieremsor! Ha! jag gjorde det just själv. "Serieremsor" får de heta!

Badstund

Då var man hemma igen. Jag avskyr att komma hem till en tom, kall lägenhet. Det första jag gör är att tända alla lampor, sedan känner jag mig lugnare. Även om jag är van vid att bo själv sedan tidigare, sover jag dåligt när ingen annan är där. Ganska störigt, för jag anser mig vara en väldigt självständig ung dam. Men det är sedan jag var liten, den där känslan av att vara helt övergiven, ensam i världen.

Jag fick en förfrågan om jag inte kunde rita en gris till bloggen, och det gjorde jag mer än gärna. Det bidde en badande gris, mitt favoritmotiv när jag var liten. Mamma brukade rita just en sådan. Och det var från henne jag fick mitt tecknarglädje och berättarlust. Varje gång jag badat hade vi en "badstund" mamma och jag, när jag satt invept i en varm badrock i mammas knä, och hon sjöng för mig. Ibland ritade vi tillsammans. Så trygg har jag aldrig känt mig efter det, som just då, i mammas knä, när toalettdörren stängde ute den otäcka världen. Varm och trygg och älskad.
Så nog väcker den badande grisen minnen hos mig.

Jao ae i Mealmoö idaou

Japp, då var man äntligen nere i Malmö igen. Det var så längesedan sist, och jag har saknat mina fina vänner.
Min sambo semestrar på Västbanken den här veckan (älskling, vaaaarför kan du inte åka till Kanarieöarna som normala människor??), och då passade jag på att ta mig till ett minst lika exotiskt resmål. Tror nog att det är lika mycket vapenviftande och elände här som i Palestina!
På nåt underligt sätt har jag saknat det ständiga larmet av allehanda räddningstjänst, otrevliga malmöiter som skriker okvädningsord åt varandra, och de ökända barnligornas härjningar. Ändå skulle jag inte vilja flytta tillbaka. Det är helt klart bättre att bo i Oxelösund, inte så mycket hundskit att trampa i heller.

Var och fikade med min gamla folkhögskolekompis Frida för en stund sen. Väldigt mysigt! Vi pratade om allt, högt och lågt, och snöade till sist in på vattenrutschbanor. Jag förstod inte ens som barn glädjen i att susa fram i plaströr med andra ungar tätt bakom sig. Frida sa att det var väl inte så farligt, de andra kunde ju åka förbi en om det blev stopp i banan. Men jag var ett mycket tjockt barn. Där åktes det inte förbi minsann. Nej, jag satt som en trind kork i röret, ofta fick jag kava mig fram med armkraft, för gumpen ville inte glida så bra (med följd att bikinibyxorna kasade av och jag plaskade ner i bassängen med rumpan bar). Och det slog aldrig fel; alltid kom det en raket-unge bakom en och slog fötterna i ens skalle. Nej, vattenrutschbanor, det är inte min grej.

Jag kanna inte förståa. Kanna ni?

kvällssamvetet

Shit! Vilken konstig känsla det är att plötsligt vara vaken, efter att ha gått i halvdvala hur länge som helst! Tog min första Levaxin igår (mot sköldkörtelstrulet) och efter bara nån timme märkte jag en förändring. Som om man druckit fyra koppar kaffe på raken. Lite läskigt är det, eller snarare; ovant, men härligt!
Så, nog om sjukdomar.

Har lite lätt dåligt samvete såhär på kvällskvisten. När jag skulle gå och handla kom det en man lullande. Han var som en karikatyr av ett fyllo. Helt ofarlig, men totalt plakat. Och då dök tanten inom mig upp. Hon snörpte på munnen och tänkte "Fy skäms, stora karln! komma här och vara redlös på Ica en söndag!" När jag sedan såg honom stå och sova mot några ölbackar, och välta ut ett antal burkar på golvet, var måttet rågat. Då gick tant Malin och sade till personalen. Det kändes bra, på ett äckligt sätt. Nu skulle han minsann bli utslängd.
Men sedan, när jag gick hem, kom samvetet krypande. Han hade ju inte gjort något ont, och nu hade jag sabbat hans söndagskväll. Undrar vad det är för dålig karma på att hindra någon bibehålla en fylla... Hur som helst, var det en sida hos mig som jag inte visste att jag hade. Önskar jag kunde leta upp fyllegubben, ge honom två sexpack och klappa honom på axeln. För jag vill inte vara en sån där tant. Kan man skylla på medicinen?

Om igår

Jag var så trött igår, att det inte blev något bloggande. Så jag passar på att berätta om gårdagen idag i stället. Var ju hos doktorn i Linköping, efter att ha varit trött och ständigt sjuk hur länge som helst, och blivit skickad hit och dit inom allmänvården, utan att ha blivit tagen på allvar. Det verkar som om den onda läkemedelsindustrin har köpt läkarnas själar, för de är mycket mer intresserade av att skriva ut allehanda piller än att ta blodprover och utröna vad folks dåliga mående verkligen beror på.
Men så igår, fick jag äntligen träffa en BRA läkare. Hon var visserligen privat, men det var väl värt pengarna, för hon lyssnade, tog tid på sig och gav mig lite hopp. Det verkar som om det är min sköldkörtel som inte jobbar som den ska. Men nu har jag fått medicin mot det. Hoppas, hoppas att jag kan känna mig piggare snart!

En väldigt bra dag igår, med andra ord. Tog faktiskt med mig laptopen ändå, och passade på att jobba lite på tåget. Sarah Dwan Finer tittade på. Hon måste vara Sveriges vackraste kvinna! Eller som min kära vännina så poetiskt uttryckte det; "Faan, om jag var lesbisk skulle jag lugnt knulla henne!" Undrar dock vad Sarah hade tyckt om ett sådant erbjudande. Nåväl, vacker är hon i alla fall! Och jag är glad.

Dagens bajs

Varför tog ni inte mitt? Jag är både kött-och växtätande, och en riktig skräcködla när jag ska ha mens!

Tant Malin

Ikväll är det färgläggning som gäller. Måste hinna så mycket det bara går, för i morgon försvinner en del arbetstid. Ska till en privat läkare i Linköping och försöka få svar på varför jag är sjuk hela tiden. Visserligen har jag köpt mig en laptop, men jag är så förbaskat lat att jag inte gitter släpa på den en hel dag. Nä, tacka vet jag min stora, fina bildskärm här hemma på min stationära!
När jag ska ut och resa kommer min tantneurotiska sida fram. Jag måste vara väl förberedd (ett mindre apotek i väskan, dubbelkolla att jag har biljetter osv), och i tid. Jag är en extrem tidspessimist, och när det gäller att passa tåg och busstider vill jag helst vara ute minst en halvtimme innan eländet går, annars får jag magkatarr. Nej, tant Malin känner sig lugnast om hon i sakta mak och i god tid hinner äta frukost, göra sig i ordning och gå till bussen tjugo minuter innan den avgår (promenaden tar ca 1 1/2 minut, men man kan ju aldrig veta vilka strapatser man möter på vägen). Det är bara den beiga kappan, käppen och hårdpermanenten som fattas. Handväskan håller jag i alla fall i ett fast grepp. Tänk så många väskryckare det finns i storstan!
Att man sedan får stå där och frysa i 18 1/2 minut är smällar man får ta. Man är ju i tid!
Apropå tanter, här är ett smakprov ur nya Elvis-serien, om när jag slavade en sommar i hemtjänsten.