Kändisstalkern smygfotar

Plats: Stockholms central
Tid: ca 16.20
Offer: Bengt Magnusson från Tv4-Nyheterna
Anledningen att bilden är så dålig: Jag var rädd att gå för nära, för om han märkte att jag tog kort på honom, skulle han kanske bli arg, ta i med hela sin nyhetsankarpondus och ryta åt mig med jättemörk röst. Det hade varit läskigt.

Gratis är fult

Jag hatar sport och ser vansinnig ut i mössa. Men när de delar ut gratis huvudbonader nere på Ica är man ju tvungen att ta en. Gratis är gott. Och fult.

You can call me pilsk

Hade en underlig dröm inatt igen. Den här gången satt jag tätt intill Chevy Chase, och han gnuggade sin näsa mot min. Sedan kom Paul simon och ville vara kärvänlig. Han var liten och jättepilsk.

Note to self: Titta inte på You can call me Al-videon innan läggdags!

Sol och vår och psykvård

Nu vill jag ha vår och sol och massvis med krokusar, det mår jag bra av.


I det här inlägget kommer jag bli väldigt personlig. Detta av den anledningen att jag så otroligt gärna vill ta bort skamstämpeln från psykisk ohälsa. Jag är trött, men samtidigt arg, bl a på psykvården, som i mina ögon mer stjälper än hjälper ibland.
Vi börjar med min historia, som förresten snart kommer ut i bokform, och inte är någon hemlighet längre (även om den varit det i ganska många år, en tung och skamfylld sådan). Jag föddes lycklig för snart trettioett år sedan, och mina tidigaste barndomsår har jag ljusa, fina minnen från. Men så lämnade vi det ljusa, fina och flyttade till Värmland. Efter det var det mest skit. Det var alkoholism och övergrepp. Lägg sedan till mobbing och en massa annat smått och ont, så har ni en ganska skadad, ledsen liten tjej. Ångest är något jag tampats med sedan jag var liten, i yngre tonåren blev det ätstörningar, och sedan depressioner. Det är min historia. Men det är inte jag.

När en ung tjej mår dåligt vill läkarna en sak: ställa en diagnos på henne, gärna snabbt, utan utredning eller personlighetstester, och helst borderline. Det är smidigt för dom, för då har de en i ett fack. Själv har man en fet stämpel i pannan; Hopplöst fall: störd. Och lever man sig in i en diagnos, vad det än vara månne, BLIR man sin diagnos. Läkarna har under åren slitit sitt hår, då de inte lyckats ge mig någon personlighetsstörning. Nu säger jag absolut inte att det är något fel att ha en personlighetsstörning, jag känner massor av underbara, kreativa personer med diagnoser och bokstavskombinationer. Men allt för ofta slänger läkarna på en en diagnos utan att veta vad de pratar om. Varför måste vi människor med depp och ångest, eller vad det vara månde definieras som störda? Vi är ju individer, med helt olika livshistorier och tunga bagage, men vi är inte vår sjukdom. Jag skulle önska att psykvården ville se till det friska i oss.
Mediciner kan säkert vara bra, men om man inte har en fast läkare att träffa då och då (mest hyrläkare, olika varje gång), känns det otryggt att peta i sig psykofarmaka. Mer pengar till vården, särskilt i dessa tider, då De onda (läs: Försäkringskassan) ökar den psykiska ohälsan så det skriker om det.
Vi är så många som tampas med ångest och annat elände. Men vi är så mycket mer. Och vi ska inte skämmas. Jag vill i alla fall med min bok, och föreläsningarna jag håller runt ämnena den tar upp, dels få upprättelse själv, det ska jag villigt erkänna; Det var min omgivning som var störd, jag är det INTE. Normalneurotisk och lagom lycklig mellan varven, och en högst kapabel ung dam, med en del mörker som kommer över mig då och då. Och jag är inte ensam om mina bekymmer. Dels vill jag med boken hjälpa andra som gått igenom liknande saker som jag, att våga prata om sitt mående, och sluta skämmas. Kanske kan jag göra den här kalla, hårda, underbara världen liiite bättre genom detta. Det är mitt sätt.
Jag vet att ni är fler därute som kan hjälpa till med det här! Let´s kick some skuld och skam-ass!!!

Vårfint

Jag försöker påskynda våren genom att göra det lite vårfint här hemma. Botaniserande lite på Indiska, där jag nallade ännu mer pengar från skattekontot, bara för att få shoppa loss bland dukar, ljus och annat trevligt krimskrams. Köpte även två nya, fina muggar till mig och sambon. Hans kommentar när jag stolt höll upp en av dom var "Den var konstig". Vet inte om det var ett bra eller dåligt betyg. Jag är ju också konstig, och mig älskar han. Lite tulpaner och krokusar senare, är det riktigt mysigt vid matbordet. Jag tar mig en slurk thé ur min konstiga mugg och känner mig ganska nöjd med mig själv.

Mitt skattekonto däremot, är mindre nöjt med mig just nu. Men det löser sig, sa han som sket i vasken.

Time for a rude cup of tea!

Inte utan min fleecebyxa

Ojoj, det blev ett sent bloggande ikväll! Hoppas det finns fler nattuglor än jag därute!

Just nu har jag så mycket att göra, att det känns som jag inte får någonting gjort. Jag schemalägger ju varje arbetsdag(och natt), delar upp jobben och projekten över dagen. Det är bästa sättet för mig, men lite frustrerande just nu, då det känns som om inget blir färdigt. Kan dock inte välja bort och prioritera om i jobben, får helt enkelt köra på så mycket jag orkar och stryka det minst livsnödvändiga.

Nu börjar jag få resfeber, fast av den braiga sorten. Man märker att man blivit lantis (läs: fleece-white trash), när man redan på tisdagen börjar planera vad man ska ha på sig när man åker till storstan på lördagen. Fleece funkar inte i Stockholm. Jag vill ju se så där snajsigt serietecknarhipp ut. Får nog lägga en toning i utväxten också, så jag ser ut som folk...

Snälla, snälla, kom och få en signerad bok av mig!!! Seriebattlandet är ingenting i jämförelse med mina nerver inför en signering. Kooooom! Ni får kaaaaaakor! Och så får man alltid välja om man vill ha en tant eller gubbe när jag ritar en personlig teckning i boken.

Det ska bli skoj att komma ut bland fint folk. Men ska jag vara helt ärlig, kommer jag nog snart längta hem till "Ockle"; till sambon och fleecebyxorna.

En studie i gubbar

Jag samlar på små gubbar. Ja, inte så att jag kidnappar dom och har dom i källaren a´la Fritzl, nä, jag sparar de söta figurerna i mitt sinne. Idag har jag sett flera stycken som gått till samlingen. Som han på bilden ovan, det var en söt liten filur i lila frigolitcykelhjälm, med orolig uppsyn. Honom fotograferade jag i minnet.

De är ett lustigt släkte, de där gubbarna. Härligt egna, skiter fullständigt i om de är moderiktigt klädda. Hur uppfriskande är det inte att se någon hytta med näven, så säg?

Inga kan vara så sura som små gubbar. Jag ångrar än idag mitt uppförande för ett antal somrar sedan, när jag gav en grymtande liten gubbe fingret, då han cyklade ifatt mig bara för att påpeka att man minsann ska göra tecken när man svänger. Märk väl, detta var på Möllevången i Malmö, där inga trafikregler, eller andra lagar överhuvudtaget, någonsin gällt. Då gav jag honom ett "tecken". Det var fult, och ganska fegt, för jag cyklade ju ifrån konflikten. Kanske blev gubben så upprörd attt han fick hjärtsnörp! Inte nog med att denna flicksnärta haft mage att inte signalera att hon skulle svänga till höger, hon gör något så okvinnligt som att föreslå att han ska "knulla sig" via teckenspråk. Mitt på blanka dagen.

Lille gubbe, om du ännu lever, förlåt mig!

En iakttagelse jag gjort när det gäller farbröder på stan, är att de nästan ALLTID ser ut så här:

Särskilt när de stretar fram i blåst och kyla. Varför blottar de tänderna? Dessa gula gubbvarggrin har förbryllat mig ett tag nu. Det måste ju bli kallt om tandhalsarna. Kanske luftar de gaddarna? Ökat syreintag på ålderns höst? Nä, det där kommer förbli ett mysterium för mig.

Likaså är fenomenet "gubbsnuva" (det heter faktsikt så, ett annat ord för rinnsnuva. Det har jag läst i Hemmets Journals fråga doktorn-spalt, och det är en pålitlig gubbe) något jag fascineras av. Jag stod på Hemköp en dag, liksom hypnotiserad av en stooor, gul, seg droppe som av tyngdkraften i ultrarapid drogs ner från en gigantisk gubbkran, mot kortläsaren. Jag kunde inte vända bort blicken, även om jag ville. Så, efter en evighet, föll snordroppen ner med ett plask. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag stod i andra kassakön, så jag slapp trycka in min kortkod i en massa gubbsnor.

Varför snorar gubbar så mycket? Varför märker de nästan aldrig det enorma droppandet själva?

Och: Varför, varför har de (i bästa fall) en äcklig, stel tygnäsduk med massa bös på att torka sig med, som legat i deras byxficka och gottat till sig sedan 1942? Dessa frågor kommer jag säkerligen heller aldrig få svar på.

Jag är tacksam så länge de inte snyter sig i näven i min vindriktning. Det har hänt.

Kära små gubbar, ni må hötta, grymta och gnälla och vara snoriga hur mycket ni vill, ni har ändå för alltid en plats i mitt hjärta!

Inatt jag drömde

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut.

Jag drömde om Hitler! Vi satt och ritade tillsammans. Han var inte alls så där svettigt manisk och ilsken som i journalfilmerna, utan liten och snäll. Och lite sorgsen. Och i min dröm var jag den med storhetsvansinne, för jag satt och rådde honom hur han skulle göra, eller snarare inte göra, för att få ett slut på kriget. "Du måste vara snäll!" sa jag till honom, "sluta med allt det där dumma, elaka tramset du håller på med. Det är inte snällt alls!"

"Ja, du har rätt Malin, jag ska genast sluta och bli snäll i stället" sa Führern spakt och darrade lite på läppen.

Sedan ritade vi gulliga schäfrar och glada små barn i solsken, och alla krig var slut.

Jag måste sluta titta på dokumentärer om andra världskriget precis innan jag ska sova.

Hi hi!
Man hittar en del skoj när man bildgooglar på Hitler i studiesyfte. Det är en sån där jag hade velat komma på själv, men någon annan hann före.

Nu drar det ihop sig till seriebattle i Huvfudstaden. Redan nästa helg ska jag fara dit och tävla live i serieteckning inför publik. Jävlar, vad läskigt! Undrar varför jag utsätter mig för något sådant... Jo, det vet jag; jag hörde en liten röst viska i mitt huvud, att "Det törs jag ju inte", och det avgjorde saken. För det är klart jag törs! Och sedan verkar det ju rätt kul också. Det var så länge sedan jag fick möjlighet att träffa mina trevliga kollegor. Konkurrensen kommer vara stenhård, det är ett som är säkert. Kom och heja på mig, så lovar jag att bjuda på snask!
Gå gärna in på:

http://www.seriebattle.se

Något Lars Lerin målat?

-Nej, Oxelösund i snöstorm




"Det är då som det stooora veeeemodet ruuuullar in
och från haaavet blååser en iiiisande råååkall vind"


I say no more.

Liten hund söker husse

Den här lilla krabaten heter Lisa och är bara tre månader. Att hon är äckligt söt behöver jag knappast skriva, det ser ni ju ändå. Och vet ni vad, hon söker en snäll matte och husse! Hör av er till mig om ni vill köpa världens gladaste, mest keliga valp!

Det blev en skön hundpromenad idag också med min väninna och hennes lilla hundflock. Det är tur att de har små reflexvästar på sig, för de är mer eller mindre vita allihop, och omöjliga att se när de rusar iväg i snön. Söta små rackare är de. (Förutom när en av de små liven käkade upp en stor klutt bajs av okänt urprung, för att sedan slicka mig i ansiktet. Det var mindre gulligt. Men allt är förlåtet, Dessie!)
Innan dess hann jag med en intervju för Oxelösunds tidning. Fick träffa två trevliga pôjker från lokalbladet, och det blev en mysig fika. Hoppas jag svarade klokt och belevat på frågorna. Inte alltid så lätt när man har käften full av semla. Sedan har jag den där eviga tvångstanken att jag ska ha något gult i näsan... Ni som hängt med ett tag i min blogg, vet vad jag pratar om. Men jag hanterar det helt enkelt genom att fråga rätt ut hur det ser ut på näsfronten, när någon stackare ska försöka fånga mig på kort. Hittils har jag aldrig haft någon snorkråka, men man vet ju aldrig. Det vore ju mindre smickrande för mig, och inte särskilt aptitligt för läsarna att se mitt nylle fullt av snor, samt en halväten semla över ett helt uppslag. Nä, nu får jag ge mig att prata om snor.
Intervjun gick bra i alla fall.
Sedan en tur till vårdcentralen. Jag måste ha uppträtt mystiskt och avvikande då jag smygfotade hyllan med broschyrer, för en i personalen kom och spände ögonen i mig där jag satt i väntrummet en stund senare. "Väntar du på någon?" Jag: "Öh, jaa?" Damen: "Jaha, VEM om jag får fråga?" Hon verkade dock nöja sig med mitt svar och lät mig sitta kvar även om hon fortfarande såg skeptisk ut. Jag kommer alltid på efteråt vad jag ska säga, då kan jag i sinnet leverera dräpande kommentarer, såsom. "Nej, jag bara sitter här och hänger därför att det är så mysigt. Särskilt charmigt med kissfläcken därborta på det slitna linoleumgolvet! Åh! Det luktar så gott på vårdcentralen. Riktigt hemtrevligt!" Undrar om det verkligen finns folk som häckar på VC utan ärende? Kanske är det ett vanligt problem för dom. Det där måste jag forska i!

Nä, nu ska jag äntligen sätta mig och försvinna in i en ljudbok, och färglägga en god stund. Kanske blir det lite idékläckning frampå småtimmarna också. Det är då jag tänker bäst. Jag har en hel spellista redo på Spotify, sprängfylld med fulmusik som främjar idéfödandet. Gu´kväll kära läsare!

Livet är fullt av möjligheter.

Måste jag välja en grej? Jag vill ha ALLT!

Lite Bellman och nostalgimusik

Si god afton och god kväll, min utvaldaste vän! Huru lever nu världen med dig?
För att citera käre Bellman (läs:för att jag ska verka lite intellektuell. Hoppas det lyckades)
Med mig lever den om rätt rejält, tycker jag. Jag är tillbaka på banan igen. Yey!!!! Eftersom "lagom" inte existerar i min vokabulär, drar jag på i 180 så fort jag mår bra. Kanske inte så klokt, men ganska härligt. Alltså har det blivit en hel del jobb idag, bl a jobbar jag med serier till Gävle Kommun, och deras musikevent "Sommarkvällar". Ska skissa fram ett förslag till en andra stripp, och hoppas den blir godkänd, så att jag kan sätta igång att "rita fint". Har även skickat en massa bilder till Göteborgs stadsbibliotek, där jag ska föreläsa under Serieveckan i mars, och samtidigt delta i en utställning (blir bilder ur Om någon vrålar i skogen). Har ni vägarna förbi Götet, vore det kul om ni dök upp! Blir säkert en hel massa skoj under den veckan.
Så ska jag bli klar med gråskalorna på de sista stripparna till Helsingin Sanomat, samt rita lite på barnboken. Och just det, fynda billiga flygbiljetter till Finland. Alltmedan jag lyssnar på nostalgimusik från nittiotalet och sörjer min förlorade ungdom, då jag snart blir en 31-årig tant. Phu!
Men först, ingenting får komma i vägen för veckans heliga tevetimme; Det okända. Hoppas det är riktigt läskiga och jävliga spöken den här gången, det är så tråkigt när det visar sig vara någon snäll liten släkting, som bara ville säga att de finns där. Nä, ge mig läskiga spöken, såna där små mylingar med lysande röda ögon till exempel.

För er som hellre vill komma till Oxelösund än Göteborg för att höra mig prata, kommer här en inbjudan (klicka på den, så blir den läsbar). Hoppas riktigt mycket folk dyker upp. Jag är så glad att jag får möjlighet att prata om min bok, och nå ut till så många bra personer.
Nä, nu måste jag rusa till teven!
Får väl avsluta med lite Bellman, för helhetens skull: "Jag har ett förnöjsamt sinn, det är rikedomen min, det är bättre än penningar och gull".

Jag vill ha finnar!

Så här kommer omslaget till finska versionen av LyckoBiller se ut. Jag tyckte det blev riktigt fint, särskilt som de gjort en annan layout på loggan/titeln. Det blir mer balans på det här viset.
Det börjar dra ihop sig för Finlandstrippen nu. Det ska bli jättekul. Men. Jag är asskraj. Nu har jag upplevt en dålig signering för mycket i mitt liv. Ska man se det positiva i alla situationer, så kan man i alla fall konstatera att man inte kommer drabbas av storhetsvansinne. Kan ni föreställa er våndan i att sitta en hel timme vid ett bord, och ingen jävel kommer fram och vill ha sin bok signerad. Efter det tredje tillfället lovade jag mig själv att aldrig mer utsätta mina svaga serietecknarnerver för det, i alla fall inte förrän jag fått det där "stora genombrottet", dvs efter att jag har jobbat som en liten gnu med att marknandsföra mina serier och böcker. Gemene man har ju aldrig hört talas om mina grejer. Det är ju bara så. Och det ansvaret vill jag inte lägga på varken förlag eller agenter, där är det jag som måste jobba hårdare.
Alltså
Tänk om jag kommer sitta där i Helsingfors och Tammerfors, presskonferens och signeringar hela helgen. Och så KOMMER INGEN, inga finnar att skåda någonstans, inte ens en liten innebrännare (bibba). Då skulle det krävas ett manisk mantra i mitt huvud för att inte ta det personligt. Ett tips för alla masochister out there: Sätt dig vid ett signeringsbord en timme!

Med det sagt, så måste jag väga upp detta tungsinta inlägg, med att säga att jag andra år fått äran att signera en hel del, träffa er, mina underbara läsare. Ett år blev jag till och med bjuden på kakor av en rar tjej. Jag blir så glad över alla mejl, kommentarer och fina ord. Och nu ska jag tänka positivt. För man vet ju aldrig, det kan ju faktiskt bli... lyckat.
Och vänta bara tills Om någon vrålar i skogen kommer ut (fast nu har jag inte tålamod att vänta längre på den, grr), då ska ni få se på grejer...
Over and out

Wish me luck!

En halvdunkel hundröra



Nä, jag vet, det går inte att se vad fotot föreställer, men det var det enda jag lyckades få till av de små liven (bilden föreställer alltså min väninnas hundar). De är inte stilla en sekund. Men Gud så söta de är, och vad det är underbart att ha en varm, lurvig sak i knät. Jag fick mig en trevlig fika hos henne idag. Precis vad jag behövde; kaffe, en pratstund med någon man kan vara sig själv med, och en chiwawa som slickar en i näsan, så att hela världen luktar gammal hundmat resten av dagen.

Jag går fortfarande lite på halvfart, men börjar bli människa igen. Tror jag. Det är så mycket jag vill göra! Jag blir så frustrerad när inte orken räcker till. Alla dessa idéer som vill ut ur huvudet och ner på papper. Nya billrar som väntar på att födas. Nä, har inte tid att må halvkasst!
Därför lyssnar jag på:



Neil Young är bra för själen. Synd att jag glömde mina chokladpraliner hos min väninna, för jag känner starkt att de skulle få min själ att må tipp-topp ikväll. Nä, jag får nöja mig med Don´t let it bring you down. Och nu känner jag bestämt lite födslovärkar! Ja, en ny Billerstripp ska födas, och det genast! Bara att leta fram lustgasen och trycka på. Wish me luck!

Finaste sambon

Världens finaste sambo muntrade upp mig idag.


Tack för peppande ord och tips om mensen! Hmm, att bli med barn är ju en lösning förstås, men jag tror jag avstår. Just nu. Nä, får nog bli ett snack på Kvinnohälsan om det finns något bra piller att ta. Har hört talas om något nytt preparat som heter Yaz. Det blir till att hålla ut, och ringa på måndag, sedan hoppas på det bästa.

I morgon ska jag eventuellt följa med och para två chiwawor. Det blir intressant. Känns lite kinky sådär.

Berg-och dalbana i PMS-Parken

När jag har sådana här dagar, skulle jag önska att jag hade en fungerande strategi för att inte må fullt så mycket skit som jag gör "den här tiden på månaden". Men trots att jag mått som en påse bajs varje gång det ska vankas blodutgjutelse i de nedre regionerna, i snart 17 år, så har jag inte kommit på något knep för att må bra. Jag far helt enkelt runt i PMS-parkens vidigaste åkattraktion; Humörsberg-och dalbanan. UPP, NER, snabbt framåt, sedan ÅNGEST, sen är jag nedstämd en stund, och lite ARG. Detta pågår under en hel, lång, jävlig vecka varje månad. Finns det någon av kvinnokön därute som HAR en fungerande strategi, som jag kan sno? Tips emottages tacksamt. Kan kanske nämna att jag redan provat: choklad, tycka synd om mig själv, böla, gå en frenetisk promenad, samt att bara sitta och glo surt framför mig. Men har ni bättre tips, så är jag all ears!
Strategin för kvällen blir i alla fall att skona sambon så mycket det går från PissMörkerSkiten, annars kanske han flyttar ut till en liten stuga på en kobbe några dagar varje månad och det vill jag inte (han vill, har han sagt vid ett svagt ögonblick. Hmpfh! Fast sedan skrattade han i och för sig och gav mig en puss, så det kanske inte var så allvarligt menat).
Sedan ska jag leverera en stripp till Handelsnytt, och några bilder till AMF. Och äta en dubbeldajm. Eventuellt även vara lite sur.

Så här mår jag idag:

Andras sanningar del 2

Blä! Ingen bra dag idag! Det går upp och det går ner, och ibland störtdyker man. Ingen ork eller inspiration. Bara blä, helt enkelt.
Jag har tänkt en del om det där med andras sanningar om en, vet att jag berörde det i ett annat inlägg. Jag pratade med min bästa vän om just detta, och hur farligt, ja rent livsfarligt det kan vara att gå efter andras uppfattningar om vad man är kapabel till. Jag har många exempel, men vi kan (med hennes tillåtelse) börja med hennes historia; Här har vi en fantastisk, kreativ, empatisk, rolig, smart och ytterst kapabel människa, känslig och fin. Denna tjej bränner ut sig en gång för mycket av att jobba som barnskötare för ondskefulla småttingar i Sveriges värsta ligistinnerstad. Blir sjukskriven några gånger och blir till slut "utredd" av Försäkringskassan. En psykolog som de måste hittat långt in under en sten nånstans i Burlöv, skrev sedan ett utlåtande. Min väninna, den mest normala, och samtidigt härligt skruvade i världen fick diagnosen "känslig personlighetsstörning". Hallå? Vaaad är det? Det är ju bara hittepå. Prognosen var "dyster". Det stod även några rader ner att hon, kanske, kanske kunde tänkas arbeta några timmar på Samhall i en avlägsen framtid. Men bara kanske. Och detta papper sätter de i händerna på en ung, deprimerad kvinna. Tack för den liksom! Jag sa till henne nu när vi pratade, att tänk om du gått efter vad de sagt! Till saken hör att hon nu jobbar med något hon älskar och är uppe i 75%! Hon hade ju lika gärna kunnat kasta in handuken och ge upp.
Vi brukar skratta åt det där med Samhall ibland. Men skrattet fastnar någonstans.

I mitt fall skulle jag, om jag gått efter vad andra sagt,ha varit
1. Död
2. Sjukpensionär vid 20
3. Absolut inte egen företagare (förresten utesluter ju punkt ett effektivt de övriga två.)

Det är nämligen några av de "sanningar" jag fått av okunniga människor. Det dummaste man kan göra är att ifrågasätta en medmänniskas kapacitet. Jag var nämligen också utbränd i ganska unga år, och det är ingen hemlighet att jag då var inlagd en period (berättar om det i Serien My My Hey hey). De "gjorde allt" för mig; proppade i mig mediciner, elchockade osv, men jag blev bara sämre. Fick sedan höra av en som jobbade där att de gett upp om mig, att det bara väntade på att jag skulle kola vippen. Hon hade blivit skitförbannad och rutit till, inte kan man ge upp hoppet om en tjugoårig tjej, som är deprimerad. På hennes uppmaning tog jag mig ut därifrån och kämpade mig upp. Började på Serieskolan, och satsade på det jag drömt om men inte vågat innan, och på den vägen är det.
När jag sedan ville starta eget vägrade Arbetsförmedlingen att ge mig en kölapp till deras handläggare. Jag fick inte ens komma fram med mitt ärende, efter att jag sagt "Hej! Jag vill starta eget o..." hann jag inte förklara mer, för människan bakom disk 1 fick något skräckslaget i blicken och nästan skrek "NEJ! Det vill inte vi att du gör!" Efter några sådana besök, gav jag upp ordinarie Arbetsförmedling helt, och sökte mig till AF Kultur. Där var de mycket mer hjälpsamma. Och nu sitter jag här med mitt Biller Comics. Tji fick dom andra idioterna! Så att ta allt andra säger som sant, det är dumt det.

Odöd

Idag haver jag shoppat för pengar jag inte har. Nä, inte nåt dumt mobillån att ha ångest över, jag tar av pengarna jag satt undan till skatt, öronmärkta med en STOR lapp där det står med röda bokstäver: Använd oss inte!! Du kommer bara ångra dig! Vi ska till skatteverket.
Jag är bra på att ignorera irriterande lappar, det kan mina vänner i gamla seriestudion intyga ( "Diska!!" Ta ut soporna när du går" osv, var uppmaningar som jag lätt som en plätt struntade i).
Så jag tog mig en tur på stan, där jag köpte lite nödvändigheter, en gräsligt ful kofta (den ska lämnas tillbaka, ibland blir jag rädd för mig själv.) i en skriande tantturkos nyans. Har fått för mig att jag behöver bli lite mer piffig och färgglad, nu inför våren och alla viktiga grejer jag ska göra.
Jag impulsköpte även ett läppstift, för i damtidningen jag satt och fläckade ner med flottiga chokladbollsfingrar på ett Café, stod det att bleka läppar var the shit, särskilt till sotade ögon. Lite snajsigt 60-talsfint sådär. Så jag åkte hem och sotade till mina glohål, och drog på nya stiftet. Herregud! Jag ser ju helt sjuk ut! En blandning av en anemisk Maria Montezami och en statist ur Hanteringen av odöda (fick tips här att den SKA bli film nu! Hurra!!). I look dead. Så går det när man ska vara försöka vara snajsig här i livet, och nallar av skattepengarna.


"Heeeem! Heeeeeeeeeeeeeeeem!"

Tantneuros

Uj uj uj, jag går omkring och är så jäkla nervös! Det slog mig härom kvällen att jag ska klara av en massa stora, viktiga saker nu i vår. Då slår rädslorna till. De helt orealistiska, dumma rädslorna som inte är till någon nytta överhuvudtaget. Dessutom är första utmaningen inte förrän om flera veckor, och hur schysst mot sig själv är det att ta ut sin panik i förväg?
Okej, här är listan på grejer jag måste (och vill) fixa:

Föreläsningar och utställning här i Oxelösund
Seriebattle i Stockholm
En tripp till Norrland
En resa till Karlstad
Åka till Finland för att lansera min bok, presskonferens mm mm
Göteborg; föreläsningar, boksläpp och eventuell releasefest.
Sedan är det SPX i Stockholm längre fram, och Komiks DK i Köpenhamn (båda seriemässor)

Det är ju skitmycket! Nu är det så att jag har fått för mig att jag, bara för att min sköldkörtel ställt till det för mig, inte är kapabel att orka allt det roliga. Och det är inte grejerna i sig; hålla föreläsningar mm som är jobbiga (nu kommer det fåniga), det är resorna till de olika grejerna! Jag har alltid varit neurotisk när det gäller just att resa. Är inte det minsta flygrädd eller så, nej, sitter jag väl på planet är jag lugn, det är att ta sig till flygplatsen, hitta rätt disk, få med allt bagage osv som tar knäcken på mig. Jag är alltid ute i extremt god tid när jag ska någonstans, och sitter som en liten, orolig tant med väskan hårt tryckt i knät. Undrar om det finns ett bra ord för denna tantneuros? Och om det är fler än jag som är så störda?
För jag kan inte vara mer konkret om vad det är jag egentligen är rädd för ska kunna hända.
Nä, nu packar jag ner rädslan i ett väl igentejpat paket och skickar det till Ulan Bator. Skiter i att rädslan inte vill ut och resa. Den får en enkel biljett. För nu vill jag göra alla de här stora, roliga sakerna jag jobbat så hårt för i alla år. Har inte tid med tanträdslor mer.

Nakna tanter och porr

Penselpennor från Muji= porr!

Jamen gu´kväll på er! Sitter här och bibbar för mig själv. Nädå, så illa är det inte. Kärleken finns i andra rummet med resten av bibben (Gud så tramsigt ord. "bibba"! Låter som en sån där innebrännarfinne. "Jag har fått en bibba i ansiktet, vill du hjälpa mig klämma den?") och snart ska jag göra honom sällskap. Ville bara blogga lite först. Och ännu har jag bara smuttat på bibben, så då anser jag mig vara trafiksäker på internet. Fast helt nykter kan jag inte vara, för jag upptäckte just till min förfäran att jag tycker att MmmmBob med Hanson är riktigt svängig, och att jag blir nyfiken på vad pojkvaskrarna mumlar om när de sjunger, får kanske googla på låttetxten...? nä, stopp!!!
Spotify + alkohol= livsfarligt för ens självbild!

Det gick bra på vattengympan. Även om jag inte riktigt visste vart jag skulle titta när en liten, liten tant, låååångsamt klädde av sig naken precis framför mig. Jag satt liksom instängd i min hytt, då hennes rollator blockerade min flyktväg. Visst är jag van vid gammal hud och rynkiga bröst från min tid i hemtjänsten, men då var man så stressad och totalavstängd att man inte led av det. Jag vill väl inte säga att jag direkt led av att se denna nakna tant, hon var säkert en stilig nudist, men jag var rädd att HON skulle känna sig generad. Det faktum att hon faktiskt ställde sig mitt framför mig och strippade talar dock emot det.
Sedan står man i sin egen lilla värld av blommor och gör övningarna som sjukgymnasten skrivit upp åt var och en. Plaskande i varmt vatten och i maklig takt. Ändå har jag träningsvärk nu.

Efter det unnade jag mig en döskön massage. Det är min väninna som utför dessa underverk. Tack Marianne, du är guld värd! Jag sitter som en hunchback när jag jobbar, och det straffar sig i längden... Bra att knölas ut och knådas rätt ibland, så man inte blir helt krum.
Jobbat har jag också hunnit med idag, det blev en del ganska bra idéer tycker jag. Ska bara fila till dom lite, och döda några darlingar, så ska ni nog se att det kan bli strippar av dom.

Och då passar det fantastiskt bra att jag just idag fått hem en massa ny PORR! Bästbästbästa penselpennorna från Muji! Jag blir helt till mig i trasera! Kolla spetsen! Det är grejer det.



Nä, tillbaka till bibben.
Mors!

Uamäjen!

Skissförslag till Upp i luften








Uamäjen vad jag har stressat idag! Känner det i magkatarrstrakten. Därför trycker jag i mig en lenande banan medan jag bloggar i all hast. Även om jag gör scheman för att strukturera upp mitt jobb varje dag, händer det att jag är tids(och orks-)optimist. Men det har ändå varit en mysig dag. Det var ett tag sedan jag fick ett bra barnboksmanus att bita i, men nu har jag fått inte mindre än två. Upp i luften heter den ena boken, skriven av Eleonor Pavlov.
Imorgon ska jag plaska i den varma poolen med tanterna igen. Det ska bli gött.
Nä, nu får jag jobba vidare. Lovar att blogga skojigare i morgon, när magen stressat av! God natt på er!

Det er moro

Idag blev jag väldigt glad över att höra att det finns en facebookgrupp som heter "Biller tillbaka i SN". Det värmer i hjärtat, ska ni veta! Jag skulle gå med själv, men det känns lite dumt... Hoppas att SN förstår vilket ENORMT misstag de gjort som petat bort min serie. Nädå. Eller, joo, lite så känner jag väl om jag ska vara ärlig. Det var så kul att få vara med i tidningen, och få möta läsarna dagligen på stan. Kändes snopet när min serie bara försvann, utan förvarning. Men den här branschen är sån. Det går upp och det går ner, och vi är så många tecknare som slåss om tidningarna. Jag försöker att inte tänka så mycket på det där med konkurrensen, blir bara stressad och blockerad. Fokuserar i stället på att teckna så bra serier jag kan.
Och är glad över de nya jobb som kommit in på sistone, samt oförskämt nöjd över att jag har fått min första krönika publicerad i en tidning. Det gav mersmak, ska jag säga! Accent heter tidningen som varit schyssta och publicerat min text.

Gräsänka som jag är ikväll, blir det färdigmat (min matlagande man är på möte) framför Det okända. Sedan ska jag kläcka lite fler idéer. En ganska angenäm afton, med andra ord.
Fick förresten ett sånt sug efter att titta på underbara Nissene på låven (norsk humorserie som gick på Femman för några år sedan). Espen Eckbo är sannerligen ett geni! Han ligger även bakom låtsasdokumentären Get ready to be boyzvoiced, som handlar om ett norskt pojkbands uppgång och fall. Sjukast och roligast är låten Twelve year old Woman (om bandmedlemmen M´Petes olyckliga kärlek till sitt ex...) För osökt tankarna till min tid som ungt NKOTB-fan, med pubertetsvåt längtan efter Jordan... Åh, vilka tider! Men det var nog tur att det aldrig blev Jordan och jag ändå, för om man läser texten nedan, förstår man att en sån kärlek är lite komplicerad.

Babes spelar Beatles

Vet inte vad jag ska säga... för en gångs skull är jag mållös.
It is indeed a sick world.

Ett KVINNLIGT inlägg

Den jobbige musikkillesnobben i mig suddade ut vissa låttitlar...

Ha! Nu har jag äntligen listat ut hur man gör spellistor i Spotify. Jag glömmer ju vad jag ska söka efter, då är det bra att ha ett senilregister. Just när jag kläcker idéer (och det gör jag idag) är jag beroende av bra musik. Eller egentligen måste den kanske inte vara bra, men den måste ha ett skönt gung (för att uttrycka sig på äkta gubbrockarmanér). En del fulmusik slinker med, och ganska mycket Philemon Arthur. Det är bra för inspirationen.

Vi satt och plågade oss igenom en lång Guldbaggegala tidigare ikväll, som min snälla mamma spelat in och skickat i ett stort mammapaket, med hemstickade mysvantar och lite annat smått och gott. Tack lilla Mutti!
Men Guuud vad det är hemskt, vissa delar av spektaket! Tacktalen och mellansacken får det att krypa i mig. Jag får lust att göra som när jag var liten och tyckte något var pinsamt eller otäckt på teve; springa och sätta mig i trappan , högt nynnandes, med fingrarna i öronen. Men så får man inte göra när man är stor. Anledningen att vi var tvugna att se hela eländet var att dvd´n, mamma skickat inte gick att spola, och vi ville så gärna se en kär familjemedlem som vi visste skulle dyka upp.
Men värre än tackdal och konstig nervös humor, ja värst av allt, är att se bilder på besvikna människor. Jag har verkligen jättesvårt för det. När de säger "och vinnaren är...Den och den", och så ser man i ögonen på de övriga nominerade hur ledsna de är. Fy! Jag hatar själv att bli besviken. Det är hemskt. Skulle vilja springa upp på scenen och ge tröstpris till förlorarna, så att de blidde lite gladare.

Regissören till I taket lyser stjärnorna sa något väldigt klokt; Hon var så trött på att bli kallad" kvinnlig regissör". Hädanefter ville hon att folk skulle skippa första delen i titeln, och bara kalla henne "regissör". För det var det hon var! Yey! Jag förstår precis hur hon känner. Jag är själv enormt trött på att vara en KVINNLIG serietecknare. Nejdå, jag skäms inte över mitt kön och jag vill absolut inte byta, men det börjar kännas så förlegat att fokusera så enormt på tecknares kön. Och då enbart de med bröst. "Manliga serietecknare" är väl inte ett lika populärt begrepp? Och på frågan hur det är att vara kvinna och rita serier, svarar jag som så många gånger förr, med drypande sarkasm: "Jättesvårt. Brösten är i vägen, så jag når inte ner till pappret".

Slutligen; snälla farbror Malmros, kan du inte göra film av min nya bok? Dä vore nöe dä!

Biologiska klockor och helvetesalarm

Apropå hur barn blir till, typ...

Dagens fråga: Varför har alla vårdcentraler, myndigheter osv telefontid så okristligt tidigt på morgonen? Är det för att plåga oss B-människor? Jaa, jag tror det.
Jag hade satt klockan på åtta i morse, men det GICK INTE att vakna för att ringa det där viktiga samtalet. Hela kroppen skrek: "Skit i nytt p-pillerrecept! Stäng av Helvetesalarmet och låt mig soooova!" Så det gjorde jag. Igen. Om jag inte vänder tillbaka på dygnet så att jag kan telefonera snart, blir det små serietecknarbarn i huset, och det är jag inte så sugen på. Som jag sa till en nyfiken finsk man, när han frågade om det inte ska väntas smått snart: "I don´t make babies- I make strips". Visserligen fick jag en ivrig order av en kille som gillar mina serier, att jag och Johan Wanloo skulle skaffa barn tillsammans, för att skapa den ultimata serietecknaren. Men jag tror inte att varken jag eller Johan är så sugna på att kopulera med varandra. Förresten är vi ju ultimata var för sig, precis som vi är!

Jag tycker att det är rätt ofint att fråga kvinnor om just barnalstrande. Tänk på alla som vill, men inte kan få barn. Kan ju vara väldigt känsligt det där! Det är först på senare år jag har stött på det där fenomenet; stressen som vi tjejer i trettioårsåldern förväntas ha, bara för att biologiska klockan tickar. Om man inte vill ha barn, är det visst något fel på en. Nä, jag har jättesvårt att förlika mig med det där, bara för att jag fyllt trettio. Det är säkert underbart att få barn, men jag vill inte. Inte nu. Och det är min ensak. Då skaffar jag hellre en halt och lytt hittekatt att ha i knät när jag ritar. De behöver man inte amma (Och skulle man ändå göra det, är man riktigt sjuk i huvudet!).

Nä, det blir till att tvinga mig själv att skippa nattdokumentärerna och gå och lägga mig i tid ikväll. För jag är definitivt inte redo för trampet av små serietecknarfötter i studion.