Istället för min röv

Det är svinkallt i Oxelösund ikväll. Och då menar jag verkligen svinkallt! Var ute och promenerade med hundarna innan och trodde att jag skulle förfrysa rumpan. Det hade just sett snyggt ut, lagom till nyår, om min röv svällt upp och blivit blåröd och blank. Man har väl sett hur det gick för Raskens fot! Som tur var är min bakdel uppvärmd och oskadd nu. Hade annars blivit ett tjusigt kort att lägga upp på bloggen, men nu får ni inte se min ända, utan en bild på Buddy Holly-dockan jag sydde i slöjden på högstadiet. Morfar har snidat glasögonen och gitarren (det är en Fender,som ni säkert ser). Jag var smått fanatiskt förtjust i Buddy Holly när jag var runt 14. Och min knepighets-faktor höjdes om möjligt ännu några steg när jag skapade den här varelsen i plugget. Fjortonåriga flickor ska inte sy män från femtiotalet, det är inte normalt.
Känner du inte till Buddy Holly säger du? Men kära vän, då ska jag berätta!
Denne musiker hann med att skriva hits som Peggy Sue och That´ll be the Day, innan han dog. Och dog gjorde han, endast 22 år gammal. Hans plan störtade under en snöstorm i ett majsfält i Iowa. Egentligen skulle han ha åkt i turnébussen, men värmen hade pajat där, och han ville inte frysa om sin rock `n`roll-rumpa. Alltså singlade han och hans två polare the Big Bopper och Ritchie Valens slant med några andra killar, om vem som skulle få åka i det lilla planet istället. Buddys gäng vann. Och så gick det som det gick.

Tur kanske att flyg inte är något alternativ i morgon kväll, då vi ska på partaj i Nyköping. Det blir bussen som gäller, trots utlovade 15 minusgrader och snö. För den där rock `n´roll-döden verkar inte så mysig. Hellre då dö av förfrusen rumpa, à la Raskens!

Rondellkuk

Mamma skickade ett foto från cirkulationsplatsen där hon bor. Mycket fin rondellkuk måste jag säga!

Inte på topp alla dagar

Hos frissan härom året, i ett inte allftör klokt infall att göra mitt mörka hår "blont". Gick sådär.Måste haft en VÄLDIGT dålig dag där...

Sitter och mumsar antioxidanter. Ser för min inre syn hur de går till strid mot de onda, fria radikalerna och kämpar för mina arma cellers skull.

Var ute på en promenad med väninnan och hennes fyra hundar innan. Shit i pösen vad det var kallt! Så där så näshåren klibbade ihop och glasögonen frös fast på näsan. Men det var väldigt skönt och trevligt. Det är bra för mig att komma ut, dels eftersom jag sitter inne så mycket och jobbar, och för att jag mått rätt tjyvigt i både kropp och själ. Börjar lära mig att erkänna när jag inte är på topp, och stå för det. Innan har jag mest lagt på "Nädå, jag är glad, allt är toppen, fast innerst inne vill jag krypa ihop i fosterställning-minen". Den är rätt lätt att genomskåda för mina närmaste ändå. Nä, hellre säga "Idag mår jag skrutt". Sedan behöver man inte fördjupa sig i ämnet, bara skönt att inte behöva låtsas. Och med min nya kompis kan jag säga "Idag mår jag si eller så", och det är lugnt. Hon vet hur det är. Sköldkörteln tramsar lite mer vissa dagar, då blir jag trött, svullen och låg. Men jag mår så mycket bättre generellt mot för några veckor sedan. Gäller bara att ha det där tålamodet...

Och de där dagarna man inte är på topp, är det bäst att inte fatta stora, viktiga beslut. Nä, dra ner på tempot och kraven, och vara snäll mot sig själv. Annars är risken stor att man står där med oreanget totalkvaddat hår med gröna stråk i.

Tanter, tanter, överallt tanter

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter. Äsch, det där var en dyster inledning, det var inte meningen. Hade mer tänkt att låta lite tant-sentimental. Har nämligen varit på tant-och gubb-kondis idag, men min kompis Malin. Det är ett väldigt mysigt ställe i Nyköping, med riktig 60-talskänsla. Och en något lustig meny. Jag trodde jag beställt in vanliga crepes, men det visade sig vara deras specialiet "Smörgås med crepes OCH ost på". En ganska mastig historia, som tydligen var poppis, för jag hörde flera tanter beställa samma rätt. Jag förblev dock något skeptisk. Efter mastiga maten tog vi kaffe och bakverk. Napoleonbakelsen föll mig mer i smaken. Jag råkade tyvärr rapa en liten tant i ansiktet när jag hällde upp kaffe. Ytterst beklagligt, men jag tröstar mig med att det kanske var artigt att rapa tanter i ansiktet för 50 år sedan.

Nu ska jag försöka kläcka lite fler idéer och äta antioxidanter (jag kör stenhårt på mörk choklad, säkert det nyttigaste alternativet). I natt kommer den arkistka kylan hit säger dom, det blir livat. Stannar nog inne i fleecejackan och raggsockorna tror jag, om det ska vara på det viset.

Gu´natt!

Antioxidanter

Goddagens!
Ja, apropå broccoliefekt, så känner jag att det är skönt att det är vardag i morgon. Nu vill min kropp ha lite mer lättsmält föda och inte så mycket snask. Man går här och är så där slö och rastlös på samma gång, full av salt köttmat, med julmusten skvaplande mellan öronen. Nej, lite mer frukt och grönt ska det bli nu tror jag. Och då är det inte nåt sånt där
"Hjälp, jag måste gå ner i vikt efter julen-trams", där man späker sig och piskar sig själv med lingonris för att komma i nyårsblåsan, utan något snällt jag ska göra för min kropp. Har pluggat på lite om antioxidanter, och de verkar ju väldans bra. Finns mycket i blåbär, granatäpplen och röda druvor t ex. Synd bara att de där antioxidanterna ska vara så dyra! Femtio spänn asken kostar druvorna nere på Ica. Då blir jag småsnål och köper några torra clementiner i stället. Fast de har väl antioxidanter i sig de med får man hoppas. Mörk choklad är tydligen proppfullt med de små rackarna! Härliga tider!

Från det ena til det andra, här är några smakprov från den senaste strippskörden. Antioxidanter så det bara sprutar om det! Och ganska mycket broccolieffekt.

Hi hi!

Ja den där broccolieffekten har jag hört talas om, men jag vet inte om jag har lust att betala 314 spänn i månaden för sådant jag annars gör helt gratis.

Plutiga barnskådisar på avgiftning

Hurra hurra hurra! Idag fyller min Kärlek år. Jag har pysslat ett kort till honom, och gjort fint tills han ska komma hem från jobbet.

Julen har varit bra måste jag säga; lugn och skön, med obligatorisk paltkoma och helgslöhet, och lagom bra grejer att somna till på teve. Igår kikade vi på Narnia, men jag stod inte ut med de plutiga barnskådisarna, utan satte mig och jobbade en stund i stället för att se det rafflande slutet (alltså vet jag inte om det var rafflande, men det kändes som en sån film, med uppspärrade barnaögon och pampig musik. Men vem vet, kanske gick den sista timmen ut på att man fick följa barnen när de vaknade ur sitt Sagoland-med-häxor-och-talande lejon-knarkrus, och in på avgiftning och behandlingshem?)

Stavat i snögloppet har jag också gjort, om än en liten vända. Och lekt med min nya julklappsmobil, den är så fin och när man plockar upp den trillar den inte sönder och laddar ur sig som min förra. Ägnade en lång stund på Juldagen åt att leta upp och ladda ner tidernas bästa ringsignal: Cinnamon Girl med Neil Young. Nu känner jag mig cool varje gång det ringer, och längtar efter att impa på tråkiga musikkillar med den. Egentligen vill jag att de ska ta sig i brasan och sluta tro att man måste ha flanellsjkorta och penis för att uppskatta riktig musik, men innan de tar sig i brasan vill jag hinna impa på dom med min goda musiksmak. Sån är jag.

Nu ska jag sätta mig och kläcka lite strippidéer, medans jag slukar de sista ynkliga pralinerna ur Aladdinasken. Jag kan inte med att se dom ligga där alldeles ensamma och sorgsna längre. Och just det, kika på Monty Python-dokumentären ska jag också göra!
Hoppas ni får en bra kväll!

Dagens pyssel: julgranskulor

De bästa julklapparna är hemmapysslade! Med Tipex, pennor och glitterlim kan man åstadkomma underverk.
Nu ska jag bara vänta på att underverken ska torka, sedan är det dags att slå in de allra sista klapparna. För en gångs skull har jag lite julstämning i magen. Det är mysigt.
En synnerligen god jul tillönskar jag eder alla!

Skönhetsprodukter- en styggelse

Dagens reflektion vid åsynen av denna styggelse (jo, jag har sett den förut, den står i vårt badrum, men det är lätt att bli hemmeblind); Det är ju helt jävla sjukt att det ska behövas en sån arsenal av hygienartiklar för att hålla min arma lekamen fräsch.
Hur i hela friden skulle jag se ut och lukta utan denna fullpackade kärra av damprylar? Det vågar jag knappt tänka på. Men, kanske ska jag utföra ett experiment efter nyår, och go helt cold turkey på skönhetstrams. Endast grönsåpa och rotborste, vid Midsommar och på sin höjd till nästa jul. Ja, så får det bli. Jag lovar att återkomma med resultatet!

Julslut i hôvve

"Men snälla älskling, hur är det fatt? Tala med mig! Har du nu julpyntat för mycket igen?"

Uamäjen, jag ä jämt görslut i hôvve nu! På ren värmländska.
Alla julklappar är inhandlade och lägenheten pyntad inför julen. Återstår bara att städa (ja, det blev lite felvänd ordning där, men vadå, det är faktiskt roligare att pynta än att damma!). Sambon donar i köket, det ska gravas lax och bakas knäckebröd hela kvällen. Sedan vore det ju bra om jag fick lite jobb gjort också. Satt uppe och fulpysslade
inatt, så nu ligger jag lite efter med ritandet. En serie till Barnens jultidning ska det bli ikväll. Har bunkrat ljudböcker inför helgerna, så nu kan jag lyssna på litteratur tills öronen blöder. Det blev en härlig blandning av deckare, Astrid Lindgren och smörsentimentalt om stackars krigsbarn den här gången. Nyköpings stadsbibliotek rocks!
Önskar eder alla en fröjdefull afton!

Ho ho alla snälla barn!

Om man inte varit rädd för tomten innan så...

In my life

Det var då fasen att jag inte hann med ett blogginlägg under söndagen! 11 minuter över tolv är klockan nu, så det räknas väl nästan som igår.

Det finns så många här i Oxelösund som jag tycker så mycket om. Är otroligt glad att jag vågat lära känna dom. Med vågat, menar jag inte att de är otäcka på något vis, utan det är mitt personliga revir som ställer till det för mig. Har man växt upp i en missbruksfamilj blir det lätt så, har jag hört av andra. Man sätter upp en fasad, gärna leende och glad, men tilliten till andra människor är så svag att få får komma innanför ens murar. Det var först när jag insåg att det var så jag gjorde, som jag aktivt böjade söka kontakt med folk här i min nya hemstad, för att bryta mönstret. Nu springer jag inte bara på Kvinnogrupper, Värdefullkvällar och kaffekalas i församligshemmet, jag har också tagit initiativ till en hundpromenad, och på så sätt fått en ny kompis. Det blir ju så fasligt ensamt innanför det där reviret se, och det fyller ingen funktion längre. Tidigare behövde jag det för att skydda mig, för att överleva, men nu tänker jag bli en mer öppen och ärlig person, och kasta masken. För vissa utvalda, naturligtvis. Det känns jättebra, och lite läskigt nytt.

Ikväll var det julspel i kyrkan. Sambon spelade en elak Herodes med bravur, och alla de andra var duktiga de med. Måste säga att jag är glad att min bild av kyrkan ändrats till det bättre, sedan jag träffade min Prästkärlek. Och det är roligt att få teckna bilder åt dom. Som den här:


Panoramabild av Oxelösund, till Svenska kyrkans hemsida

En vacker vinterbild

Juuuul juuul strååålande jul, glans över Ica Kvantums lastintaaaaaag

Snön faller tung över vår närmsta granne, Ica. Eller snarare Icas baksida. Jag måste säga att jag är väldigt kluven till denna affär. Framsidan har jag inga problem med, tvärtom, och insidan är väldans trevlig med glad personal som ler när de ser en och säger att de gillar mina serier. Men baksidan, den är inge kul. Förutom att den är anskrämligt ful, till och med under ett fint lager snö, är den högljudd. Vid tvåtiden på morgonen backar den första lastbilen in under vårt sovrumsfönster. Piiiip piiiip piiiip, och bruuuuum bruuuuum. Sedan högjudda lastbilschaffissar som antingen pratar med varandra eller i telefon, medans de lyssnar på eurodisco på radio på högsta volym, och lastar av stora skramlande kärror med varor. Tomgång i tjugo minuter, sedan kommer nästa. En granne mätte upp 54 decibel med fönstrena stängda, INNE i sin lägenhet.
Vad göra? Hittils har vi i sanningens namn inte gjort så mycket, vi är ju svenskar. Tillfredställelsen i att bara gnälla och störa ihjäl sig, utan att handla hör ju våra breddgrader till. Jag har även i tyst protest kastat in fimpar över planket, i hopp om att Icas ägare ska tycka att det ser snuskigt ut och skylla på chaffissarna. Det funkar sådär, men känns väldigt bra. Men nu har äntligen gubbarna i föreningen tagit kontakt med kommunen angående bullerproblemet. Sedan får vi se vad som händer. Kanske bygger de in det fula, högljudda lastintaget.
Det skulle vara skönt att ha det tyst på natten, men vad ska jag då störa mig på? Hmm.
Nä, nu ska vi åka in till Nyköping och handla lite julklappar. Ha en bra dag allihop!

Men jag vill inte HA Viagra!!

Varje gång jag öppnar mejlboxen så får jag samma erbjudande. FS Data säger att jag har jättebra spamskydd, det är vad jag betalar för. Funderar på att vidarebefodra alla Viagra-mejl till dom. Jag tror att FS Data behöver Viagra, jättemycket Viagra.

En B-människas bekännelse

Ur serien Auro orgasmus. Klicka på bilden så blir det större!


Kan man gå och ringa på en granne och be att få låna topz (de kan ju få tillbaka dom sen om de vill)? Kan man det? Jag är helt desperat. Pallar inte gå ner till ICA och köpa, för det är snorhalt och arktisk kyla i Oxelösund idag. Om jag samtidigt ber om en kopp socker, framstår jag som mindre underlig då? Vad gjorde folk förr i tiden, innan det fanns bommullspinnar att gojsa sig med? Inte konstigt att de var korta till växten och dog av minsta snuva! Ja ja, jag vet, man ska inte pilla sig i öronen med något mindre än sin armbåge, men nu är världen uppdelad i A-och B-människor. A-människor är morgonpigga och hurtiga. De slarvar aldrig med sopsorteringen, och skulle aldrig drömma om att ge sig själv en öronorgasm.
Jag tillhör den andra kategorin. Och jag står för det. Vi är lite mer mänskliga, och ganska sympatiska. Men vi okynnesgojsar oss i öronen.
Farsan brukade klia sig med tändstickor, men det vill jag inte prova. De har ju ingen uppsugningsföråga, och den mörka toppen gör det omöjligt att se hur mycket gojs det kommit, och hur mycket man behöver fortsätta pilla. Nej, ge mig en tre, fyra ordentliga topz och min kväll är räddad! Ska bara klura ut vilka av grannarna som är b-människor.

En giltig ursäkt att inte blogga

Ni får ursäkta att bloggandet blev lite försenat idag! Men med ett gång små mjuka valpar i sin närhet är det helt omöjligt att tänka på annat än runda magar och svamstumpar som viftar. Herrejistanes, de är så söta att man nästan blir lite irriterad! Det är andra dagen i rad nu, som jag hälsat på dom. Fotona gör dom verkligen inte rättvisa, det var svårt att få till när de små krabaterna hela tiden tultade runt. Men jag hoppas ni kan ana den nästintill outhärdliga gosfaktorn hos dessa vovvar.

Har också varit ute i snön och promenerat med en väninna. Vi kände oss som barnen från Frostmofjället. Var bara geten Gullspira som fattades, där vi stretade mot de vinande flingorna. Nu är jag sådär mysigt huttrig och mjuk i kroppen. Kommer nog sova gott i natt, och drömma om små mjuka valpar...

Fria fisradikaler och annat intressant

Det blir ingen Dagens outfit idag heller, nä, jag är mer inne på krämpor. Det är ju så intressant det här med kroppen och alla dess finurligheter. Underbara doktorn jag var hos stack mig i fingret och ploppade ut små blodpluppar på en liten glasplatta, sedan kikade vi på dom i mikroskopet. Hon visade mig en bild av en "frisk" blodplupp, och den var fin och mörkröd. Mina var av den blekare sorten och alldeles spräckliga. Det var för att jag hade för mycket (?) fria radikaler, sa hon, och har man det har man ingen motståndskraft mot infektioner, och får svamp i magen mm. Äntligen en förklaring till mina hiskliga morgonfisar! Och skönt att ha något att skylla på vid gasutsläpp, "Älskling, det är inte jag, det är mina fria radikaler!".
Hon satte mig på dundervitamin/mineralkur. Min kropp är tydligen så sliten att jag måste peta i mig tillskott fyra gånger om dan ett tag. Så nu har jag inhandlat en tantdosett modell xl. Den skramlar lite misstänkt när man har den i handväskan. Men det är smällar man får ta när man vill må bra.


Tantdosetten

Ett världskrig

Idag vill jag ha tålamod; gärna jättemycket och allra helst NU! Hur länge måste man vänta på tålamod tror ni? Vill ju bli symptomfri nu på en gång. Suck. Det kanske är tur att det är advent, väntan hör ju liksom till den här tiden på året. Julklappar har jag dock inte inhandlat ännu, och det är ovanligt. Har tagit en dag i taget, och för en gångs skull fokuserat på mig själv. Men nu känner jag att jag börjar längta efter att slå in paket. Om jag orkar blir det pyssel för hela slanten. Mycket glitterlim... Ja, det blir bra.
Har surfat runt lite på andra bloggar för att få inspiration, men blev mest trött. Det var så mycket tjat om storlek och träning och vad man inte får äta (även om det ofta är "inbakat" i termer som "jag mår bäst av att inte äta..."). Och dessa eviga outfits. Det är så totalt ointressant att läsa vad de stackars tjejerna har på sig, var de shoppat sina trasor och hur mycket de kostade. Men det är kanske jag som inte är som jag ska? Kunde de inte hitta på något annat att informera om, typ "Dagens krämpa" ("idag känner jag mig uppkörd och har förstadiet till svamp" osv). Det hade varit mycket mer intressant att ta del av tycker jag. Ibland känner jag att jag blev född i fel kropp. Det förväntas ju att man ska ansa och hålla efter den här kvinnokroppen nåt så oerhört hela tiden. Om man gjorde allt som veckotidningarna och modebloggarna tipsade om, skulle man ju inte få tid till något annat. Böja ögonfransarna, vaxa sig, raka sig, platta sig (håret alltså), locka sig (håret där med, om jag har fattat det rätt), parfymera sig, smörja, fila, skrubba, peela, ansiktsmaska, inpacka, kaloriräkna, knipträna, och fan och hans moster. Jag ritar 30 strippar i månaden, jag har inte tid med att knipträna också. Och ändå har jag inga barn att skylla tidsbristen på. Betyder det att jag kommer se ut som ett världskrig om några år? Har jag ett existensberättigande då? Hmm, jag tvivlar.
Men om jag får välja tar jag nog det första världskriget i så fall, med extra många kratrar och skyttegravar. Det är lite käckare och om möjligt ännu mer meningslöst än det första.


Du är ingen kvinna, du är ett världskrig!

Glad

Hurra!!!! Idag har jag fått min diagnos hypotyreos. Jag är så oerhört glad för det. Vilken fantastisk läkare! Efter alla år av att ha mått skit, både fysiskt och fysiskt, har jag fått bekräftat det jag så länge trott. Det ÄR sköldkörteln. Och det går att åtgärda. Inget "fel" i mitt huvud, som så många läkare velat få mig att tro under åren. Jag kan inte hjälpa det här. Ha ha! Att man kan bli så glad av att få veta att man är sjuk! Fast det visste jag ju i och för sig redan, det var bara ingen som trodde på mig.
Jag tror och hoppas att det här blir mer uppmärksammat. Det får vara nog med slaskdiagnoser på oss kvinnor nu. Vi är någons syster, mamma, fru, flickvän osv, och ingen jävel ska få komma och säga att vår hälsa inte betyder något, eller att vi inbillar oss. Om vi alla skriker tillräckligt högt, kanske vi kan få läkarkåren och de som styr att lyssna.

Apropå skrika, så drömde jag en mardröm om min nya bok härom natten. Mikke, min förläggare, hade tryckt upp 1000 ex av Om någon vrålar i skogen, men hittat på en annan, jättelång och vansklig titel, och gjort en asful framsida. Hela Seriefrämjandet skrattade elakt åt mig och pekade. Jag vaknade svettig och med bultande hjärta.
Men inatt kommer jag sova gott, det vet jag.
Men nu ska jag fira.

Dagens observation

Gubbar lägger aldrig dit en "nästa kund-kloss" på varubandet efter sina grejer. Aldrig. Jag brukar sucka och med en menande blick själv lägga dit en, mycket demonstrativt. Tänker att det ska lära gubbjäveln att visa kund-vett i framtiden. Men jag tror innerst inne inte att det hjälper. Nej, detta är och förblir ett problem. Ett stort problem.
Det var dagens observation.

Tant Malin bakar pepparkukar

Nu är det jul igen, och då är det dags för det årliga...fanfar... PEPPARKUKSBAKET! Se så fina och bruna de blev! Inte utan att man vill sätta tänderna i en...
Detta behövs för att baka pepparkukar:
deg
tillknycklad pepparkaksform (ursprungligen ett hjärta)
en kavel
gott humör
en gnutta penisavund






Och så lite jule-kastrationsångest!

La det swinge!

Idag haver jag julpyntat vårt enkla hem. Det blev rikigt mysigt. Tyvärr kan jag inte fota det, för min kamera dog drunkningsdöden i min handväska, då jag glömt skruva på korken ordentligt på en vattenflaska. Gratiskameran från Telia R.I.P. Och mobilkameran har ingen blixt. (Älskling, ähum, harkel, om du läser det här så säger jag bara juuulklapp...)
Ni får helt enkelt försöka föreställa er mitt julmys för er inre blick. Mycket tända ljus och en och annan liten tilltufsad tomte.

Nu sitter jag och lyssnar på fulmusik på Spotify. One night in Bangkok är riktigt svängig. Strax ska jag färglägga lite strippar, sedan tror jag bestämt att det är dags för en tur med stavarna i grårusket. Kvällen ägnar vi åt att lukta på glöggen tillsammans med vår trevliga granne. Har inhandlat russin, mandlar, lussekatter och pepparkakor. Har en känsla av att det mesta kommer hamna i min mage, men vi kan ju låtsas att det är till vår gäst, he he...
Nu ska jag vara riktigt störig mot min jobbande sambo, och spela One Night in Bangkok en gång till. Jag är i alla fall snäll nog att inte spela La det swinge på repeat mer. Det var alltför psykiskt påfrestande för honom. Men det är väl så att känna sig trygg med en annan männsika (något nytt för mig); man kan visa sig naken, och vara bekväm nog att stå för sin fulmusik. La det swinge, älskling!

När man är liten

Ur Om någon vrålar i skogen

Igår gjorde jag det. Jag höll två föredrag i Örebro, om min uppväxt och boken som kommer. Och jag fixade det! Första omgången var fulsatt, och precis rätt människor jag vill nå ut till; folk som jobbar med barn och unga på olika sätt. Min vän Helena körde en intervjuvariant med mig där vi pratade om allt från hur skuld och skam tar sig uttryck när man är liten, till vad jag skulle ha önskat att det fanns för hjälp när jag var barn. Efteråt pratade en kille från Sputnik i Örebro. Till Sputnik får barn komma som lever i familjer med missbruk. Och det han sa träffade mig rätt i hjärtat. Han brydde sig verkligen om de här ungarna, hade en oerhörd karisma. Det fanns två saker barnen i gruppen fick lära sig sa han; Det är inte ditt fel, och du är inte ensam. På något sätt var det en sån upprättelse för mig, eller snarare det ledsna barnet i mig, att få höra de orden. Samtidigt som jag kände en sån sorg över att jag inte hade en Sputnikgrupp att vända mig till då.

Det här vill jag göra om. För det är så oerhört viktigt att gång på gång uppmärksamma hur barn mår, och att aldrig någonsin lägga på ett barn att det är fel på henne, eller hennes beteende. Har faktiskt en idé till en barnbok som jag kladdat ner. Den heter Monstret i magen, och handlar om när jag var liten, och varför det är så viktigt att få prata om sina känslor med en vuxen man kan lita på.
Fasen vad jag brinner för det här!

De där stunderna

Min sambo visslar i köket. Det puttrar hemtrevligt i grytorna, och om en timme är det Ullared på teve. Jag tror det är det här som är vardagslycka. På något sätt är de här stunderna så mycket mer värda, när man precis har krisat. En visslande älskling och lugn efter stormen. Ja, jag är kanske inte färdigkrisad riktigt ännu, men ganska snart tror jag. En klok tjej sa att det är först nu, när jag trivs med livet och känner mig trygg och stark, som jag kan tillåta mig att låta skiten komma upp till ytan. Det var vettigt tycker jag. Men någon gång får det vara bra med kriser, nu vill jag använda mig av mina upplevelser, för att hjälpa andra. Inte låta det förflutna tynga mig.

På onsdag hänger vi utställningen i Örebro (bilder ur kommande boken, samt ett antal billrar). Och sedan är det vernissage på kvällen. Hoppas det kommer lite folk!
Nä, nu är det dags att käka. Vi hörs i morgon.
Over and out.

Lycka i en liten pinne

Ikväll kör jag vardagslyx. Här ska gojsas!!!

Ett av skissförslagen till omslag

Nu lackar det mot jul. Gött! Jag har alltid älskat advent. Kanske till och med mer än själva julafton; den är ett sådant antiklimax. Nä, väntan på julen är mysigast. Det blir liksom lite ljusare nu. Lyssnar på O, helga natt med Håkan Hagegård (Hasselhoffs version var ju inte så pjåkig i och för sig, eller jo, det var den visst det!) Jag har sådana minnen till den låten. Såna där ovanliga, lyckliga barndomsminnen, från när vi åkte i bilen genom värmländsk vinterskog, till Brunskogs kyrka, för att lyssna på herr Hagegård. Det var så stämningsfullt att man fick noppeskinn, och när han tog i för kung och fosterland och klämde i med O, helga naaaaaaaatt, du frälsning ååååååt oss gaaav", då lyfte taket.

Ikväll ska jag rita en bild till Svenska kyrkan, samt scanna en massa (hatar att scanna, särskilt som Photoshop och min scanner inte är de bästa vänner, mitt i alltihop kraschar programmet och man måste starta om datorn. Grr!) Väntar med spänning på vad det finska förlaget vill ha för bokomslag. Det börjar brinna i knutarna att rita det nu.
Det får bli en Madicken-ljudbok till det, och lite snask. Sedan är kvällen räddad.

Ibland är det lite vingligt här i livet.

Ännu en dag i Paradiset. Som tv-Sally brukade inleda med.
Nädå, idag är det faktiskt lite bättre. Jag är kanske inte så skojfrisk ännu, men känner sakta men säkert att krafterna börjar återvända. Det är inget kul att dippa, men det är bara att acceptera att det är så ibland. Just nu längtar jag efter att få skratta riktigt mycket, för nu har jag gråtit ur mig en hel massa gammalt skräp. Dags att gå vidare helt enkelt. Ett litet steg i taget.

Igår var jag på en skitintressant föreläsning hos Sköldkörtelföreningen. Det var riktigt givande, och en skön utflykt med mina väninnor (även de krassliga). Jag har sagt det förr och jag säger det igen; VARFÖR ska så många kvinnor behöva ha det såhär, helt i onödan?

Dagens bästa fråga fick jag av en välmedicinerad tandlös tjej på stan; "Är du också inkontinent?" Var inte direkt beredd på att bli tilltalad av henne, och än mindre på frågan, men sansade mig och svarade ärligt "Nej". Hon delade sedan med sig av besvär med blöjor som kommit på sniskan, och att kissa på sig-problemet bara blev värre för varje dag. Det är så man får perspektiv på saker tror jag. Jag har i alla fall inte blöja, och jag kan gå på dass själv, och det är en stor tröst.
En annan favoritkommentar jag fått, av en förvirrad dam, efter att hon råkat hälsa på mig av misstag var; "Oj förlåt, jag trodde du var två andra som jag känner!". Jag har aldrig varit lik två personer samtidigt förut. Blir nyfiken på vilka dessa mystiska människor är, och hur det går ihop, rent praktiskt.

Jag vill må bra!

Hej på er! Åh vad jag vill må bra! En dag i taget blir det nu, och i morgon ska jag försöka få tag på en läkare som jag blivit tipsad om. Den sista månaden har jag känt att mycket gammalt skräp, som jag trodde var bearbetat, kommit upp till ytan. Och jag måste ta tag i det NU. Har därför börjat gå hos en kognitiv terapeut. Hon är guld! För jag vill ju kunna hjälpa andra med mina erfarenheter i samband med att Skogen-boken släpps. Jag ska ju till att börja med hålla föredrag i Örebro den 3e! Och då vill jag känna mig så hel som det bara går. Samma sak med den biten, som med de fysiska krämporna; måste ha tålamod. Jag skulle önska att det blev mindre skamfyllt och tabubelagt, det där med att inte må bra psykiskt. Det är ju så oerhört vanligt! Och det är precis det jag vill säga med boken, att det är ok att må skit ibland, man är inte "konstig" eller galen för det. Därmed inte sagt att man måste gå omkring och må som en påse skit hela livet, bara för att man har traumatiska upplevlser i ryggsäcken (i mitt fall tror jag det är en Fjällräven Kånken). Men att mörker och ångest är naturligt att känna då och då. Jag vill faktiskt vara ärlig med det här, det skulle vara falskt av mig att försöka skoja till det och inte prata om hur jag verkligen mår här i bloggen. Hoppas att ni också vågar det!

Kvällen ska jag ägna åt att skissa lite på förslag till bokomslag för den finska varianten av LyckoBiller. De vill ha en annan omslagsbild än den svenska utgåvan.
Min snälla svärmor skickade hem artikeln ur Helsingin Sanomat, där jag pratar serier och strunt. Bilden blev riktigt kul; jag står bland en massa nyttigheter och tjuvkikar på folk inne på Ica Kvantum. "Blyg feminist pussar prästen i grönsaksdisken" löd rubriken. Hmm, inte kan jag rå för att min käre sambo råkade komma förbi när vi stod och fotade! Det går liksom inte att låta bli att pussa på honom, se...

Här är en bild av en man som inte hade det så lätt, men som under sin levnad skapade oerhört vacker musik, sådan som tränger in i själen och lenar. Vissa låtar är kanske lite dystra, men oj, så vackra. De gör gott att lyssna på tycker jag.

Ursäkta uppehållet!

Oj vad tiden går när man inte har roligt! Ledsen att jag inte bloggat på ett par dagar! Jag är krassligare än jag velat kännas vid, och måste helt enkelt dra ner på tempot lite ett tag. Riktigt frustrerande, när man älskar att ha mycket att göra hela dagarna!! Men om jag vilar upp mig lite, tror jag att jag kan komma tillbaka mycket starkare och friskare, bara jag har sånt där vahettere...eh...tålamod!
Men blogga tänker jag fortsätta med. Hoppas ni kikar in igen!

Sköldkörtelskit

Idag mår jag inte alls bra, hormonerna tramsar runt i kroppen och ställer till det för mig. Önskar att jag kunde få en bra läkare som verkligen hjälpte mig!
Som tur är får jag mycket stöd från sköldkörtelföreningen, och det är ovärdeligt. Vi är många, alldeles för många kvinnor som mår dåligt, helt i onödan. Om läkarna bara ville ta oss på allvar, och ta de prover vi ber om, skulle världen vara så oerhört mycket bättre. I stället får man gå här med yrsel, panikattacker, löjligt låg kroppstemperatur, håravfall och en hel massa annat elände. Men jag ger mig inte.
Nu har jag fått nys om en läkare som faktiskt är insatt i sköldkörtelproblem. Gäller bara att få tag på honom, han verkar vara en upptagen man. Nä, jag får kämpa på, och trösta mig med att jag inte är ensam.

Retuschering

Jag minns när jag var yngre, och mamma jobbade på reklambyrå i Karlstad. Det var på den tiden datorer var något extremt dyrt och tjusigt, och ytterst sällan var uppkopplade till något nät. Hon berättade då för mig om det där läskiga Photoshop som de hade på jobbet, där man kunde trolla med bilder, retuschera och "ändra verkligheten". Vet inte varför, men jag utvecklade då en rädsla och motvilja mot detta stackars program, och datorer överhuvudtaget. Tänkte att det skulle jag då aldrig befatta mig med, hellre dör jag.
Gymnasiets datalektioner bet inte på mig, jag vägrade blankt, ej heller Serieskolans försök att få mig lite datakunnig. Motsträvig var det minsta man kunde kalla mig.
Det enda jag ville göra var att teckna, på det gamla hederliga sättet. Inget trams.
Jo, jag har ju alltid varit en envis jävel.
Men så, kanske tack vare just den egenskapen, hände något i mig. Det var när jag kom till Seriestudion i Malmö. Min kollega Stina var en riktig fena på att jobba i Photoshop, och mot min vilja blev jag intresserad av vad hon pysslade med. Jag som trott att jag var totalt obegåvad när det gällde datorer (och det var jag nog inte ensam om), började lära mig mer och mer om hur de faktiskt fungerade. Jag insåg att om jag skulle kunna arbeta helt självständigt, så var jag tvungen att lära mig. Och på den vägen är det.
Idag tycker jag Phoposhop är helt oumbärligt, använder det varje dag. Och jag har blivit en hejare på att installlera tekniska historier här hemma. Vet inte hur jag gör, jag bara gör det. Och det ger en sån jäkla tillfredställelse
Att kunna scanna själv= bättre än sex!


Ikväll retuscherar jag Om någon vrålar i skogen. Det blir riktigt fint, om jag får säga det själv.

Bästa boken

Åh vad jag älskar Ängeln på sjunde trappsteget! Eller Angela´s Ashes som den heter på originalspråket. Efter idogt letande hittade jag den på ljudbok, uppläst av författaren själv, med ljuvlig, mjuk irländsk accent.
Den boken har allt! Till att börja med är den en sann historia om författarens uppväxt i ett genomfattigt, eländigt, lungsjukt Limerick (och jag älskar biografier/självbiografier). Sedan är den gripande, burlesk, och makalöst rolig. Det går helt enkelt inte att sluta läsa. Ja, jag hör själv att jag låter äckligt lyrisk, men läs den så förstår du själv! Smaka bara på de första raderna (här på engelska språket, obs! Irländsk brytning!):

"When I look back on my childhood I wonder how I managed to survive at all.
It was of course, a miserable childhood: the happy childhood is hardly worth your while. Worse than the ordinary miserable childhood is the miserable Irish childhood, and worse yet is the miserable Irish catholic childhood."

Nu har jag lyssnat på den fyra gånger, och läst pappersvarianten vid två tillfällen, ändå tröttnar jag aldrig. Sedan tänker jag på mitt eget eländiga epos, som snart är ute (ja jag vet, det har hetat så länge, men nu är det verkligen så, jag lovar), och blir lite glad att det går att använda just en eländig barndom, om än icke-irländsk, till något bra.

Ur serien Flygvärdinnehelvetet

Idag är jag ARG! Fick ett sms från min väninna i Malmö: "Nu åkte en kille förbi och skrek tjockis"... Hon är ledsen, och då gör det ont i mig. Jag förstår inte, kan någon förklara för mig; vaaaaarför finns det såna små amöbor till "människor", som mår bra av att trycka ner andra? Det där händer mig också, titt som tätt, inte så ofta här i trygga Oxelösund, men i Malmö var det vardagsmat. Det är inte ok! Spelar ingen roll, om jag är halt, lytt eller som nu är fallet; överviktig. Ingen har rätt att komma med fula kommentarer om mig och mina väninnors kroppar. Allra oftast är det unga män i bil som vrålar "Tjockis" eller "fetto" när de kör förbi, ytterst få är karlar nog att gå fram och titta en i ögonen när de förolämpar en.
Men de där påhoppen kan ske närsomhelst, och på en massa olika sätt, allt från klumpiga kommentarer från läkare, till butikspersonal som behandlar en illa.
Oftast vrålande killar i bilar dock.

Det spelar ingen roll att dessa vuxna pojkar kanske kommer från trassliga hemförhållanden, och har svårt med sig själva! Det är ondska att medvetet göra en annan människa illa, om det så är med slag eller elaka ord. Och vem fasen har inte haft en tuff barndom? Väldigt bekvämt att skylla på den.
Nu låter det kanske inte så allvarligt för vissa, det där med att bli kallad tjockis i tid och otid, men det är faktiskt det. Särskilt om man som jag och mina runda tjejkompisar ständigt jobbar med att acceptera våra frodiga kroppar, stå emot samhällets snedvridna ideal osv. Hur kul är det, när man gjort sig extra fin en kväll, att få "Fetto" vrålat i sitt välsminkade ansikte? Det ligger ju en sån värdering, i detta "ofarliga" ord; "Du duger inte som du är! Du passar inte in i samhället! Du är korkad som inte själv fattar att du är tjock!", the list goes on and on.
Vet inte hur man ska kunna komma till botten med denna mobbing (som säkert inte bara drabbar överviktiga, utan alla som inte passar in i mallen). Känner att jag inte har kraft att ens försöka, det enda jag kan göra är att lära mig inte ta åt mig av elakheter, att ihärdigt fokusera på att jag VISST duger som jag är. Sedan kan man bara önska, att världen och alla männsikor och amöbor skulle vara lite snällare mot varandra.
Skickar ett sms till min väninna: "Du är jättevacker, vännen".

Idag sörjer jag min senaste deckare. Den var ju så bra, och nu är den slut! Fyrvaktaren av Camilla Läckberg; verkligen att rekommendera.
I övrigt gör jag inte så mycket mer än jobbar. Inget nytt under solen (kan bero på att solen inte har synts till i Oxelösund på flera veckor). Retuscherar min nya bok för fullt. Det tar sin lilla tid, men ju fortare jag arbetar, desto tidigare blir den klar. Måste dock ha något bra att lyssna på, annars får jag krupp. Bibblan är stängd, så jag får väl helt enkelt köpa hem en ny smaskig deckare från Itunes.
Får jag en stund över ikväll, ska jag fortsätta pyssla. Har en vision av Bert Karlssson, iklädd tomteluva och täckt av glitter, att hänga i julgranen... Åh vad jag är glad att jag inte har ett sånt där "riktigt jobb" som arbetsförmedlingen försökte övertala mig att söka i stället för att starta eget! När man har ett riktigt jobb får man inte pyssla, det står i lagen.

För övrigt har jag klurat en del på min anatomi, eller hur man ska uttrycka det. Det hade varit mycket bättre om man var skapt med en av/på-knapp att stänga av hjärnan med ibland. Ibland rusar tankarna så fort i skallen, och stundtals rusar de ut åt helt fel håll. Nä, ge mig en knapp så att jag kan stänga av! Och sätta på när jag behöver vara kreativ såklart. För ibland är den inte så dum ändå, den där hjärnan.

En missförstådd konstnär

Det fanns en tid då jag hade siktet inställt på att bli konstnär. Det där med serier kunde man väl inte ägna sig åt som yrke?

Och så pjåkig var jag inte på att måla, kom in på målerilinjen på Östra Grevie folkhögskola och kladdade där i två år. Jag hade the time of my life där ute på landet med likasinnade och fritt spelrum för kreativiteten. Ändå kände jag väl aldrig riktigt att jag var "rätt". Lärarna var också lite skeptiska till mina verk. De tyckte jag använde för många linjer och alltför mycket humor i det jag skapade.
Och att jag var för snabb. Hade aldrig tålamod att sitta och pilla med samma tavla i veckovis, utan ville få ur mig många bilder, i ett rasande tempo. Att jag sedan gärna använde ord i mina målningar gjorde att de tyckte det mer liknade serier. Jag blev mycket förnärmad. Det var ju KONST jag ville göra.
Så jag sökte vidare till konsthögskolan med detta verk :"Familjens förfall". Jag hade väldigt roligt när jag fotade det. Kanske var det därför det gick som det gick; Jag kom inte in.

Efter det sket jag i att försöka vara finkulturell. Nä, vadå bitter? Jag är bara missförstådd!

Första pysslet

Jag kunde inte låta bli. Det är något med glitterklister som får mig att tappa alla hämningar...

Pysseltajm!!

Nu haver jag shoppat igen. Behold; glitterglue!
Och vad ska jag använda detta till tro...?
Svaret är: Jag ska pyssla järnet!!!


Här är lite tidiga pyssel-verk. Allt blir bra med glitter på, det är mitt motto.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Visdomsord på min husvägg. Ungdomarna nuförtiden har sannerligen en underbar förmåga att uttrycka sig! Anar jag en blivande Pulitzer-pristagare månne?

Uuh, den var inte bra!

Den som söker ska finna. Satt och letade julmusik på Spotify, och fann den här godbiten.