De där stunderna

Min sambo visslar i köket. Det puttrar hemtrevligt i grytorna, och om en timme är det Ullared på teve. Jag tror det är det här som är vardagslycka. På något sätt är de här stunderna så mycket mer värda, när man precis har krisat. En visslande älskling och lugn efter stormen. Ja, jag är kanske inte färdigkrisad riktigt ännu, men ganska snart tror jag. En klok tjej sa att det är först nu, när jag trivs med livet och känner mig trygg och stark, som jag kan tillåta mig att låta skiten komma upp till ytan. Det var vettigt tycker jag. Men någon gång får det vara bra med kriser, nu vill jag använda mig av mina upplevelser, för att hjälpa andra. Inte låta det förflutna tynga mig.

På onsdag hänger vi utställningen i Örebro (bilder ur kommande boken, samt ett antal billrar). Och sedan är det vernissage på kvällen. Hoppas det kommer lite folk!
Nä, nu är det dags att käka. Vi hörs i morgon.
Over and out.

Lycka i en liten pinne

Ikväll kör jag vardagslyx. Här ska gojsas!!!

Ett av skissförslagen till omslag

Nu lackar det mot jul. Gött! Jag har alltid älskat advent. Kanske till och med mer än själva julafton; den är ett sådant antiklimax. Nä, väntan på julen är mysigast. Det blir liksom lite ljusare nu. Lyssnar på O, helga natt med Håkan Hagegård (Hasselhoffs version var ju inte så pjåkig i och för sig, eller jo, det var den visst det!) Jag har sådana minnen till den låten. Såna där ovanliga, lyckliga barndomsminnen, från när vi åkte i bilen genom värmländsk vinterskog, till Brunskogs kyrka, för att lyssna på herr Hagegård. Det var så stämningsfullt att man fick noppeskinn, och när han tog i för kung och fosterland och klämde i med O, helga naaaaaaaatt, du frälsning ååååååt oss gaaav", då lyfte taket.

Ikväll ska jag rita en bild till Svenska kyrkan, samt scanna en massa (hatar att scanna, särskilt som Photoshop och min scanner inte är de bästa vänner, mitt i alltihop kraschar programmet och man måste starta om datorn. Grr!) Väntar med spänning på vad det finska förlaget vill ha för bokomslag. Det börjar brinna i knutarna att rita det nu.
Det får bli en Madicken-ljudbok till det, och lite snask. Sedan är kvällen räddad.

Ibland är det lite vingligt här i livet.

Ännu en dag i Paradiset. Som tv-Sally brukade inleda med.
Nädå, idag är det faktiskt lite bättre. Jag är kanske inte så skojfrisk ännu, men känner sakta men säkert att krafterna börjar återvända. Det är inget kul att dippa, men det är bara att acceptera att det är så ibland. Just nu längtar jag efter att få skratta riktigt mycket, för nu har jag gråtit ur mig en hel massa gammalt skräp. Dags att gå vidare helt enkelt. Ett litet steg i taget.

Igår var jag på en skitintressant föreläsning hos Sköldkörtelföreningen. Det var riktigt givande, och en skön utflykt med mina väninnor (även de krassliga). Jag har sagt det förr och jag säger det igen; VARFÖR ska så många kvinnor behöva ha det såhär, helt i onödan?

Dagens bästa fråga fick jag av en välmedicinerad tandlös tjej på stan; "Är du också inkontinent?" Var inte direkt beredd på att bli tilltalad av henne, och än mindre på frågan, men sansade mig och svarade ärligt "Nej". Hon delade sedan med sig av besvär med blöjor som kommit på sniskan, och att kissa på sig-problemet bara blev värre för varje dag. Det är så man får perspektiv på saker tror jag. Jag har i alla fall inte blöja, och jag kan gå på dass själv, och det är en stor tröst.
En annan favoritkommentar jag fått, av en förvirrad dam, efter att hon råkat hälsa på mig av misstag var; "Oj förlåt, jag trodde du var två andra som jag känner!". Jag har aldrig varit lik två personer samtidigt förut. Blir nyfiken på vilka dessa mystiska människor är, och hur det går ihop, rent praktiskt.

Jag vill må bra!

Hej på er! Åh vad jag vill må bra! En dag i taget blir det nu, och i morgon ska jag försöka få tag på en läkare som jag blivit tipsad om. Den sista månaden har jag känt att mycket gammalt skräp, som jag trodde var bearbetat, kommit upp till ytan. Och jag måste ta tag i det NU. Har därför börjat gå hos en kognitiv terapeut. Hon är guld! För jag vill ju kunna hjälpa andra med mina erfarenheter i samband med att Skogen-boken släpps. Jag ska ju till att börja med hålla föredrag i Örebro den 3e! Och då vill jag känna mig så hel som det bara går. Samma sak med den biten, som med de fysiska krämporna; måste ha tålamod. Jag skulle önska att det blev mindre skamfyllt och tabubelagt, det där med att inte må bra psykiskt. Det är ju så oerhört vanligt! Och det är precis det jag vill säga med boken, att det är ok att må skit ibland, man är inte "konstig" eller galen för det. Därmed inte sagt att man måste gå omkring och må som en påse skit hela livet, bara för att man har traumatiska upplevlser i ryggsäcken (i mitt fall tror jag det är en Fjällräven Kånken). Men att mörker och ångest är naturligt att känna då och då. Jag vill faktiskt vara ärlig med det här, det skulle vara falskt av mig att försöka skoja till det och inte prata om hur jag verkligen mår här i bloggen. Hoppas att ni också vågar det!

Kvällen ska jag ägna åt att skissa lite på förslag till bokomslag för den finska varianten av LyckoBiller. De vill ha en annan omslagsbild än den svenska utgåvan.
Min snälla svärmor skickade hem artikeln ur Helsingin Sanomat, där jag pratar serier och strunt. Bilden blev riktigt kul; jag står bland en massa nyttigheter och tjuvkikar på folk inne på Ica Kvantum. "Blyg feminist pussar prästen i grönsaksdisken" löd rubriken. Hmm, inte kan jag rå för att min käre sambo råkade komma förbi när vi stod och fotade! Det går liksom inte att låta bli att pussa på honom, se...

Här är en bild av en man som inte hade det så lätt, men som under sin levnad skapade oerhört vacker musik, sådan som tränger in i själen och lenar. Vissa låtar är kanske lite dystra, men oj, så vackra. De gör gott att lyssna på tycker jag.

Ursäkta uppehållet!

Oj vad tiden går när man inte har roligt! Ledsen att jag inte bloggat på ett par dagar! Jag är krassligare än jag velat kännas vid, och måste helt enkelt dra ner på tempot lite ett tag. Riktigt frustrerande, när man älskar att ha mycket att göra hela dagarna!! Men om jag vilar upp mig lite, tror jag att jag kan komma tillbaka mycket starkare och friskare, bara jag har sånt där vahettere...eh...tålamod!
Men blogga tänker jag fortsätta med. Hoppas ni kikar in igen!

Sköldkörtelskit

Idag mår jag inte alls bra, hormonerna tramsar runt i kroppen och ställer till det för mig. Önskar att jag kunde få en bra läkare som verkligen hjälpte mig!
Som tur är får jag mycket stöd från sköldkörtelföreningen, och det är ovärdeligt. Vi är många, alldeles för många kvinnor som mår dåligt, helt i onödan. Om läkarna bara ville ta oss på allvar, och ta de prover vi ber om, skulle världen vara så oerhört mycket bättre. I stället får man gå här med yrsel, panikattacker, löjligt låg kroppstemperatur, håravfall och en hel massa annat elände. Men jag ger mig inte.
Nu har jag fått nys om en läkare som faktiskt är insatt i sköldkörtelproblem. Gäller bara att få tag på honom, han verkar vara en upptagen man. Nä, jag får kämpa på, och trösta mig med att jag inte är ensam.

Retuschering

Jag minns när jag var yngre, och mamma jobbade på reklambyrå i Karlstad. Det var på den tiden datorer var något extremt dyrt och tjusigt, och ytterst sällan var uppkopplade till något nät. Hon berättade då för mig om det där läskiga Photoshop som de hade på jobbet, där man kunde trolla med bilder, retuschera och "ändra verkligheten". Vet inte varför, men jag utvecklade då en rädsla och motvilja mot detta stackars program, och datorer överhuvudtaget. Tänkte att det skulle jag då aldrig befatta mig med, hellre dör jag.
Gymnasiets datalektioner bet inte på mig, jag vägrade blankt, ej heller Serieskolans försök att få mig lite datakunnig. Motsträvig var det minsta man kunde kalla mig.
Det enda jag ville göra var att teckna, på det gamla hederliga sättet. Inget trams.
Jo, jag har ju alltid varit en envis jävel.
Men så, kanske tack vare just den egenskapen, hände något i mig. Det var när jag kom till Seriestudion i Malmö. Min kollega Stina var en riktig fena på att jobba i Photoshop, och mot min vilja blev jag intresserad av vad hon pysslade med. Jag som trott att jag var totalt obegåvad när det gällde datorer (och det var jag nog inte ensam om), började lära mig mer och mer om hur de faktiskt fungerade. Jag insåg att om jag skulle kunna arbeta helt självständigt, så var jag tvungen att lära mig. Och på den vägen är det.
Idag tycker jag Phoposhop är helt oumbärligt, använder det varje dag. Och jag har blivit en hejare på att installlera tekniska historier här hemma. Vet inte hur jag gör, jag bara gör det. Och det ger en sån jäkla tillfredställelse
Att kunna scanna själv= bättre än sex!


Ikväll retuscherar jag Om någon vrålar i skogen. Det blir riktigt fint, om jag får säga det själv.

Bästa boken

Åh vad jag älskar Ängeln på sjunde trappsteget! Eller Angela´s Ashes som den heter på originalspråket. Efter idogt letande hittade jag den på ljudbok, uppläst av författaren själv, med ljuvlig, mjuk irländsk accent.
Den boken har allt! Till att börja med är den en sann historia om författarens uppväxt i ett genomfattigt, eländigt, lungsjukt Limerick (och jag älskar biografier/självbiografier). Sedan är den gripande, burlesk, och makalöst rolig. Det går helt enkelt inte att sluta läsa. Ja, jag hör själv att jag låter äckligt lyrisk, men läs den så förstår du själv! Smaka bara på de första raderna (här på engelska språket, obs! Irländsk brytning!):

"When I look back on my childhood I wonder how I managed to survive at all.
It was of course, a miserable childhood: the happy childhood is hardly worth your while. Worse than the ordinary miserable childhood is the miserable Irish childhood, and worse yet is the miserable Irish catholic childhood."

Nu har jag lyssnat på den fyra gånger, och läst pappersvarianten vid två tillfällen, ändå tröttnar jag aldrig. Sedan tänker jag på mitt eget eländiga epos, som snart är ute (ja jag vet, det har hetat så länge, men nu är det verkligen så, jag lovar), och blir lite glad att det går att använda just en eländig barndom, om än icke-irländsk, till något bra.

Ur serien Flygvärdinnehelvetet

Idag är jag ARG! Fick ett sms från min väninna i Malmö: "Nu åkte en kille förbi och skrek tjockis"... Hon är ledsen, och då gör det ont i mig. Jag förstår inte, kan någon förklara för mig; vaaaaarför finns det såna små amöbor till "människor", som mår bra av att trycka ner andra? Det där händer mig också, titt som tätt, inte så ofta här i trygga Oxelösund, men i Malmö var det vardagsmat. Det är inte ok! Spelar ingen roll, om jag är halt, lytt eller som nu är fallet; överviktig. Ingen har rätt att komma med fula kommentarer om mig och mina väninnors kroppar. Allra oftast är det unga män i bil som vrålar "Tjockis" eller "fetto" när de kör förbi, ytterst få är karlar nog att gå fram och titta en i ögonen när de förolämpar en.
Men de där påhoppen kan ske närsomhelst, och på en massa olika sätt, allt från klumpiga kommentarer från läkare, till butikspersonal som behandlar en illa.
Oftast vrålande killar i bilar dock.

Det spelar ingen roll att dessa vuxna pojkar kanske kommer från trassliga hemförhållanden, och har svårt med sig själva! Det är ondska att medvetet göra en annan människa illa, om det så är med slag eller elaka ord. Och vem fasen har inte haft en tuff barndom? Väldigt bekvämt att skylla på den.
Nu låter det kanske inte så allvarligt för vissa, det där med att bli kallad tjockis i tid och otid, men det är faktiskt det. Särskilt om man som jag och mina runda tjejkompisar ständigt jobbar med att acceptera våra frodiga kroppar, stå emot samhällets snedvridna ideal osv. Hur kul är det, när man gjort sig extra fin en kväll, att få "Fetto" vrålat i sitt välsminkade ansikte? Det ligger ju en sån värdering, i detta "ofarliga" ord; "Du duger inte som du är! Du passar inte in i samhället! Du är korkad som inte själv fattar att du är tjock!", the list goes on and on.
Vet inte hur man ska kunna komma till botten med denna mobbing (som säkert inte bara drabbar överviktiga, utan alla som inte passar in i mallen). Känner att jag inte har kraft att ens försöka, det enda jag kan göra är att lära mig inte ta åt mig av elakheter, att ihärdigt fokusera på att jag VISST duger som jag är. Sedan kan man bara önska, att världen och alla männsikor och amöbor skulle vara lite snällare mot varandra.
Skickar ett sms till min väninna: "Du är jättevacker, vännen".

Idag sörjer jag min senaste deckare. Den var ju så bra, och nu är den slut! Fyrvaktaren av Camilla Läckberg; verkligen att rekommendera.
I övrigt gör jag inte så mycket mer än jobbar. Inget nytt under solen (kan bero på att solen inte har synts till i Oxelösund på flera veckor). Retuscherar min nya bok för fullt. Det tar sin lilla tid, men ju fortare jag arbetar, desto tidigare blir den klar. Måste dock ha något bra att lyssna på, annars får jag krupp. Bibblan är stängd, så jag får väl helt enkelt köpa hem en ny smaskig deckare från Itunes.
Får jag en stund över ikväll, ska jag fortsätta pyssla. Har en vision av Bert Karlssson, iklädd tomteluva och täckt av glitter, att hänga i julgranen... Åh vad jag är glad att jag inte har ett sånt där "riktigt jobb" som arbetsförmedlingen försökte övertala mig att söka i stället för att starta eget! När man har ett riktigt jobb får man inte pyssla, det står i lagen.

För övrigt har jag klurat en del på min anatomi, eller hur man ska uttrycka det. Det hade varit mycket bättre om man var skapt med en av/på-knapp att stänga av hjärnan med ibland. Ibland rusar tankarna så fort i skallen, och stundtals rusar de ut åt helt fel håll. Nä, ge mig en knapp så att jag kan stänga av! Och sätta på när jag behöver vara kreativ såklart. För ibland är den inte så dum ändå, den där hjärnan.

En missförstådd konstnär

Det fanns en tid då jag hade siktet inställt på att bli konstnär. Det där med serier kunde man väl inte ägna sig åt som yrke?

Och så pjåkig var jag inte på att måla, kom in på målerilinjen på Östra Grevie folkhögskola och kladdade där i två år. Jag hade the time of my life där ute på landet med likasinnade och fritt spelrum för kreativiteten. Ändå kände jag väl aldrig riktigt att jag var "rätt". Lärarna var också lite skeptiska till mina verk. De tyckte jag använde för många linjer och alltför mycket humor i det jag skapade.
Och att jag var för snabb. Hade aldrig tålamod att sitta och pilla med samma tavla i veckovis, utan ville få ur mig många bilder, i ett rasande tempo. Att jag sedan gärna använde ord i mina målningar gjorde att de tyckte det mer liknade serier. Jag blev mycket förnärmad. Det var ju KONST jag ville göra.
Så jag sökte vidare till konsthögskolan med detta verk :"Familjens förfall". Jag hade väldigt roligt när jag fotade det. Kanske var det därför det gick som det gick; Jag kom inte in.

Efter det sket jag i att försöka vara finkulturell. Nä, vadå bitter? Jag är bara missförstådd!

Första pysslet

Jag kunde inte låta bli. Det är något med glitterklister som får mig att tappa alla hämningar...

Pysseltajm!!

Nu haver jag shoppat igen. Behold; glitterglue!
Och vad ska jag använda detta till tro...?
Svaret är: Jag ska pyssla järnet!!!


Här är lite tidiga pyssel-verk. Allt blir bra med glitter på, det är mitt motto.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Visdomsord på min husvägg. Ungdomarna nuförtiden har sannerligen en underbar förmåga att uttrycka sig! Anar jag en blivande Pulitzer-pristagare månne?

Uuh, den var inte bra!

Den som söker ska finna. Satt och letade julmusik på Spotify, och fann den här godbiten.

Varde ljusterapi!

Nu är jag trött på att vara trött. Men behold, mitt senaste bästbästa köp; en ljusterapilampa! Den ska jag ha vid ritbordet varje dag och bli lite piggare och gladare hade jag tänkt.
För ett antal år sedan gick jag på "riktig" ljusterapi i Malmö. Det var väldigt skönt, man satt insvept i en tjock varm morgonrock i ett vitt rum tillsammans med ett gäng andra höstdeppare och kämpade för att hålla sig vaken i två timmar. Det var nämligen okristligt tidigt man skulle masa sig iväg dit, och för en utpräglad nattmänniska som jag var det inte alltid lätt. Lägg till höstdepp på det, så förstår ni vilken bedrift det var för mig att pallra mig dit. Skönt och ljust var det... och mysigt varmt...tyst...bara Arlöv-gubbens snarkningar...då är det lätt att ...ah...somna. MEN ICKE SA NICKE! Varje gång mitt huvud började sjunka ner mot min frottéklädda kropp, var det en liten energisk tant som vänligt men bestämt väckte mig. Ljusterapi hjälper nämligen bara om man har ögonen öppna. Här är det ingen som kommer väcka mig om jag börjar snarka, men jag tror det kommer funka fint ändå.

Jag har en dröm. Om att återigen få åka till Lyckans land. Ack, ta mig till riket vars namn klingar så vackert att änglarna gråter
- Gekås i Ullared!

Jo det är sant, jag står för det i alla fall till 80 %, skiter i att det är svennigt och politiskt inkorrekt att längta efter att släppa alla shoppinghämningar och gå loss på Gekås. Jag vill diiiit!

Min Ullareds-oskuld togs en höst för två år sedan. Vi var ett gäng tjejer som trotsade mörkret och kylan, för att i ottan sätta oss i bilen och fara norrut från Malmö. Min vän Kristina hade berättat så mycket om denna plats, alltid med något drömskt i blicken, och nu var det äntligen min tur. Humöret var på topp när vi rullade in på Gekås parkering. Vi tog varsinn enorm kundvagn, köade en kort stund, och sedan... sedan var vi inne.
Det var jättestort och allt var skitbilligt. Likt en lejoninna på jakt, förstärktes alla mina sinnen. Och jag rusade fram i shoppingdjungeln efter mina byten med adrenalinet pumpande, redo att knuffa undan alla tanter som stod i vägen för mina fynd.
Här och var satt gubbar med något livstrött i blicken. Chockskadade och apatiska med papperskaffemuggar i nävarna.

Och som jag fyndade! Alla julklappar inhandlades på en gång, samt tandkräm, städgrejer, nya lakan, handdukar och en hel massa annat underbart. Men finaste fyndet var ändå en tavla med George Harrison. Det fanns med de andra beatlarna på också, med jag tyckte Paul såg lite skev ut, John tittade i diket, och Ringo hade ett konstigt blänk på näsan. Nä, George fick det bli. Mycket slängde jag när jag flyttade hit till Oxelösund, men inte George-tavlan.

Många timmar senare kunde vi utmattade och lyckliga, proppa den lilla bilen sprängfylld med enorma, gula Gekås-påsar.
Den natten sov jag som ett barn.

Och nu känner jag att det börjar rycka i shoppingtarmen igen... Måste ordna en tripp med traktens damer! Så snart som möjligt.

Dig som fnyser och rynkar på näsan åt min berättelse, kan jag bara tycka synd om. Du har aldrig upplevt bunkrandets fröjd. Att fylla sina förråd med fryspåsar får endorfinerna att skjuta i taket, det kan jag lova. Kom igen, var inte en sån snobb nu, släpp efter för begäret... åk till Gekås... Du vet att du vill!

Höstminnen

Sitter här och lyssnar på Simon & Garfunkel. Vilka minnen! Det finns ingen bättre höstmusik. Under hela gymnasiet hade jag dom i freestylehörlurarna, vart jag än gick, dom och Beatles.
När jag ser ungdomar nuförtiden, kan jag inte hjälpa att jag tycker vi var lite snyggare back in the days. Då fanns det inget emo-trams. Nä, jag försökte mig på att vara mods. Det gick sådär, mina polare var mer indie på riktigt, jag lyckades aldrig. Hade inte rätt byxor tror jag. Stuprör och päronrumpa har aldrig varit en lyckad kombination.
Men vad är mer indie än att gå i duffel bland höstlöv och vara melankolisk? Och det konststycket bemästrade jag bra. Olyckligt kär och jävlig. Ibland önskar jag att jag kunde färdas i tiden och hälsa på mina forna jag, bara för att säga "Du, det blir bra, jag lovar! Försök tycka om dig själv lite mer under tiden, så blir du snart vuxen!"
Det var under hösten i ettan på gymnasiet som min pappa blev sjuk i cancer. Han bodde i Uddevalla på den tiden, och jag hälsade mest på honom under helger och lov. Kanske var det för att jag inte såg honom varje dag, som det kändes som att det gick så snabbt för honom att förtvina och skrumpna ihop av sjukdom. Följande höst dog han.
Jag visste inte riktigt hur man gjorde när man sörjde, var ungefär lika dålig på det som på att vara mods. I stället fokuserade jag på att tycka illa om mig själv och min kropp, och, som sagt, vara olyckligt kär. Först i vuxen ålder har jag kunnat ta itu med sorgen. Det mesta är lättare när man är vuxen. Mindre hormoner och förvirring, och mer självinsikt. Ändå blir jag fortfarande lite ledsen när jag minns hur det var att gå där i höstlöven och vara bedrövad med Simon & Garfunkel i öronen. Så kommer det nog alltid att vara. Och det är ok.

Jag vill inte gå och lägga mig!

Så jag skriver ett inlägg till, bara för att det är roligt och för att en av vuxenlivets fördelar är att ingen kan bestämma åt en när man ska sova (det, och att man får äta snask när man vill).

Nu har jag dock avgett ett löfte till, vi kan kalla henne H. H är en mycket duktig ayurveda"doktor" som jag besökte härom veckan. Ja, jag ska villigt erkänna att jag är skeptisk till mycket sånt, men så risig jag har varit sista året, är jag beredd att testa det mesta, utom tarmsköljning i grupp.
Hon gick ingående genom min livssituation, min avföring (dess konsistens, tidpunkter för dess sk utträde ur kroppen mm), och alla mina krämpor. Rökningen (som jag bävat mest för att hon skulle hacka på) var inte så farlig. Värre att sluta NU, när min kropp är så stressad. Dock fick jag stränga direktiv att gå och lägga mig tidigt och helst gå upp klockan sex (det var något med pitta och kappa och grejer). Den domen mottog jag lite lätt nedslagen. Det är ju på natten jag är kreativ, och klockan sex på morgon är det inte värt att jag går ut bland folk, för då skulle jag kunna utföra barnamord.
Helst ska jag inte äta efter klockan sex. Vettigt, inget att säga emot där. Men SEN stack hon verkligen en kniv i mitt hjärta; jag får ALDRIG mer drick Pepsi Max, för det är ett gift och en drog och ondska på alla sätt. Då kan hon aldrig ha öppnat en iskall burk cola när hon varit riktigt törstig, tagit en stor klunk av det bruna guldet,och känt explosionen av välbehag i gom och kropp... åh, vad jag kommer sakna mina colaorgasmer...
Bara kokt vatten med honung och ingeföra får jag hädanefter inta oralt (ja, förutom käk då). Jag är mycket skeptiskt till att varmt vatten stillar törst. Men vad fasen, i morgon har jag bestämt mig för att börja hålla mitt löfte. Kanske kommer min skeptiskhet på skam. Det vore roligt.
Gonatt, nu ska jag sussa

Allmän brainstorming

Ur serien Kajsas kassaovanor

Idag har det hänt grejer; Helsingin Sanomat var här och intervjuade mig. Riktigt kul! Fotosession nere på ICA Kvantum följde, där jag fick stå bland frukten och låtsas tjuvlyssna på folk runtomkring. Det är ju liksom så jag får mina uppslag, genom att tjuvlyssna, så det var en smart idé av fotografen.
Trevliga gossar från Finland må jag säga. På något underligt sätt känner jag mig mer hemma i Finland- Känns som om det finns lite mer utrymme att vara jag där. För jag är rätt lågmäld sådär in person, kanske man inte kan tro när man läser mina serier, och rätt blyg ibland, samtidigt härligt knepig.
Ett land jag vantrivs och känner mig helt borttappad i är USA. Tyvärr, för där finns mycket att se. Men bland självsäkra, högpratande amerikaner blir jag så otroligt blygsvensk och vet inte hur jag ska bete sig. Och inte förstår de sarkasm och tystlåten ironihumor heller. Nä, tacka vet jag Finland, där är det normalt att vara mysigt lågmäld i nyktert tillstånd.

Annars har jag inte stuckit min lilla serietecknarnäsa utanför dörren i onödan, bara suttit inne och ritat. Här är riktigt äckligt väder. Eller, ja, jag gillar den här sortens väderlek, den är kravlös på något sätt. Mycket värre att känna sig eländig när det är varmt och solen gassar. Skulle man få en släng av depp nu, kan man alltid skylla på skitvädret. Och så kan man sitta inne och pula med gott samvete.
Idag har jag även ritat en ny serie till Handelsnytt, fixat lite inför en utställning jag ska ha i Örebro om en månad (med bilder ur Om någon vrålar i skogen), grejat, donat och varit flitig i största allmänhet. Och, ja just det, jag har köpt mig en ljusterapilampa. Blir tokig av detta gråmörker dag efter dag. Ett av mina bästa köp på länge, bortsett från de stickade tantskorna!
Nu blickar jag framåt. Med hjälp av enträgenhet, listor, utskick till olika tidningar mm, har jag gett mig fan på att det ska gå att få in Biller i en stor svensk dagstidning igen! Ska försöka klura ut något genialt sätt att få maximal spridning på mina böcker och serier. Förslag mottages tacksamt! Vassegoa, brainstorma med mig!

Dagens boktips

Vad är väl trevligare såhär i höstmörkret än en god bok? Jag kan starkt rekommendera denna klassiker.

Ta bara detta stycke:
"...Turen till Longbourn var i det stora hela behaglig, förutom en kort konfrontation med en liten flock zombiebarn, utan tvivel härstammande från mrs Beechmans hem för föräldralösa barn- vilket nyligen hade dukat under tillsammans med hela S:t Thomas församling. Mr Bingleys kusk var tvungen att kräkas över hela sin kravatt vid åsynen av de pyttesmå fanstygen som betade soltorkade lik på ett närbeläget fält. Elisabeth hade sin musköt i beredskap, ifall de skulle närma sig. Men försynen var med dem, och de fördömda barnen tog ingen notis om vagnen."

Fantastiskt!

Akward kid

Usch, jag är rastlös och har sådär tråkigt som man hade när man var liten och ingen mer än Therese (hon som brann i kuvösen ni vet) ville leka med en. Jag har massor att göra, det är inte det, men bara jobb och nyttiga saker. Sambon arbetar sent och ska på möte i bostadsrättsföreningen sen (jag hade kunnat hänga på, men vet inte om jag skulle överleva spänningen). Alltså sitter jag här själv i fleecejackan och surar medan det skymmer över ICA Kvantums gråa tak en onsdag i november. Enda trösten är att det är True Blood på teve ikväll. Och ja just det, sidan AkwardFamilyPhotos.com piggar ju också upp i mörkret! Eller vad säger ni om den här rödhårige skönheten?

Lite kvällskonst

En liten emogubbe

Tåg-thriller

Åh vad jag hatar att åka tåg! Kanske beror det på att jag har en sån extrem tåg-otur här i livet. Då inte bara med förseningar och trasiga tågtoaletter, utan främst med mina medresenärer. Jag minns särskilt en resa mellan Karlstad och Uddevalla, då jag hamnade inklämd intill en enorm, psykiskt funktionshindrad kvinna med pippilotter och mjukisbyxor. I tre timmar satt hon och petade på mig med sitt knubbiga, hårda finger, bara för att om och om igen vråla frågan "HAARRR DU VAARRRIT I ÖXNERRRRED?" i mitt stackars öra.

Jag förstår inte folk som tycker det är avkopplande och mysigt att sitta instängd i en kupé med en bunt osande, snarkande främlingar i timtal. Sträckan Malmö- Nyköping har jag åkt några gånger nu, och den blir inte kortare. Särskilt outhärdligt blir det dagar såsom denna, då en unge sitter och spyr i sätet bakom mig. (Varför ska alltid barnfamiljer ut och resa? Vaaarför? Stanna hemma tills ungarna blir myndiga, snälla!). Ljudet...doften... Plötsligt är den torra ostbaguetten från Pressbyrån på Centralen inte lika lockande längre. När sedan barnfamiljens senaste tillskott sätter igång med att skrika och bajsa samtidigt, känner jag paniken börja komma.
Nästa Alvesta.
Alvesta? Inte ens halvvägs? Alvesta känns som en störig, tämligen onödig stad.
Mannen bredvid mig har somnat. Jag ser hans ulliga huvud sänka sig och glida närmare och närmare min axel. Jag vill inte vara här! Jag vill ha mitt eget concordeplan, och aldrig mer behöva sitta instängd med andra människor på ett tåg.
Först i Norrköping får jag chans att hämta andan, och ta en välbehövlig cigg. Väntar sedan, frysande intill märgen i en kvart, innan det anslutande tåget mot Nyköping rullar in. Sedan 40 minuter tåg till.
Nu är jag äntligen hemma. Men det tar nog några dar innan jag blir mig själv igen.

Om att vara duktig

Jag är nog inte ensam om det där att alltid vilja vara så förbannat duktig. Eller; jag kanske inte vill vara det, inte intellektuellt sett, ändå är det det jag hela tiden strävar efter. Duktig flicka, duktig flicka, prestera, prestera. Är verkligen usel på att vara helt ledig. Då skapar jag ju inte något, och vad har jag då för värde?
Men sista tiden, med krasslighet och grejer, har jag tvingat mig själv (ännu en prestation?) att faktiskt stanna upp och bara vara. Stanna i en känsla, utan att rusa från den, bara sitta och glo, och kanske vicka på tårna. När jag åkte till Malmö härom dagen kändes det "fel" i magen, dvs jag ville dit för att träffa mina kollegor och vänner, och för att jag lovat min redaktör det. Men jag var trött i kroppen. I stället på att lyssna på denna "svaghet" bestämde jag mig till sist för att köra duktighetsracet och åka ner ändå. Kanske låter jag dramatisk nu, det är inte så att min vistelse här är katastrofal på något vis, men efter den här helgen har jag lovat mig själv att lyssna mer på kroppens signaler (orkade ju bara med en dag på mässan, och är helt slut idag), och att det faktiskt är ok att inte ställa upp jämt. Jag sviker ingen genom att ärligt tacka nej till något jag inte orkar, bara mig själv, om jag går emot min magkänsla. Nej, nu vill jag koncentrera mig på att skapa nya serier, och fokusera min duktighet på att kämpa mot ett mål; att åter få in min serie i dagspressen här.
Men idag ska jag inte göra något, bara tillåta mig att känna mig lite ledsen och besviken över förlorade jobb. Och samtidigt vara glad över det jag har. Om jag bara får rita och göra min grej, kan jag leva på nudlar. Och rita serier, dä ä mitt liv dä sä!
Nej, nu känner jag att ni får en överdos av klokskap och självinsikt snart, så det är bäst jag slutar. Goder afton på er!