En knepig röktant i solbrillor

Annars mår ni? Jag har faktiskt haft en riktigt bra dag, med ny energi och välbehövlig skaparglädje. Och hunnit med en hel massa, att strosa runt i ett vårsoligt Göteborg icke att förglömma. Jag håller på att lära känna staden och provar nya stadsdelar när andan faller på. Lätt annars, att fastna runt Nordstan. Apropå stadsdelar, så måste jag erkänna att jag redan börjar tröttna på Länsmansgården; här är rätt sunkigt. Tyvärr. Precis som om folk tänker "Äsch vi bor i en förort, varför bry sig!" och så skitar de ner något alldeles infernaliskt. Så onödigt. Och trist. Har sett spottloskor på golvet inne på Ica (!). Okej, grundförutsättningarna för ett mysigt område är väl inte de bästa, med ganska själsdödande arkitektur (även om vi har turen att bo i ett hus från det tidiga, och inte sena sextiotalet), men man behöver väl inte göra det värre än vad det är! Van iakttagare som jag är, har jag också lagt märke till att det i min stadsdel bor ovanligt många ensamma män med dålig hållning, mysbyxor med häng och mystiska fläckar, flottigt hår och schäfer. Typen som hyr ovanligt mycket porr, och röker inomhus.

Vänta nu!

Inser att jag nyss beskrivit minst fyra av mina ex, ordagrant!

Vi byter ämne.

Idag var jag i ateljén för första gången på länge. Det var riktigt trevligt, jag fick mycket ritat och idékläckt där. Skönt också att komma iväg och prata lite med vuxna, normala människor. Jag är inte så bortskämd med det annars, då, förutom min man (och mina vänner på telefon), det endast är ouppfostrade barn, förståndshandikappade, fulla, försäljare, folk i serviceyrken och knepgökar i största allmänhet som tilltalar mig. Fram tills i eftermiddags bestod mitt konverserande i att:

1. Beställa sushi och meddela att jag ville äta på plats.

2. Säga Nej tack, hellre dör jag en seg och utdragen död iförd onepiece, än tecknar abonnemang med Tele2.

och:

3. Svarat, att Ja, mitt hår är färgat, på frågan jag fick av en knepig röktant i solbrillor vid spårvagnshållplatsen. "Jag ser det" sa hon. Jag fick också veta att hon träffat två andra tjejer med precis likadant hår som jag; mörkt. Och i hästsvans. Jaha, sa jag. Och så var det samtalet över.

Det är dagar som dessa som gör livet värt att leva.