Nu haver jag skrivit en krönika. Håll i hatten och läs!

Gammal och bortglömd

Härom natten hade jag någon sorts apokalyptisk mardröm. Jag vaknade kallsvettig, med bultande hjärta. I drömmen var jag ensam kvar, alla mina nära och kära hade dött. Jag var alldeles ensam.

Nej, världen hade inte gått under, det var vare sig ett kärnvapenkrig som spårat ur (har hört att de har en tendens att snabbt göra det) eller någon enorm naturkatastrof som blivit följden av att värdens ledare vägrat ta klimathotet på allvar. Det var för att jag, i drömmen blivit gammal.

Jag är nu 33 år, den åldern efter vilken det visst börjar bli rynkigt och slappt. Åldern då de flesta fortfarande är starka och friska.

Ålderdomen känns rätt avlägsen. Men min sommar som vårdbiträde i hemtjänsten fick mig att se lite annorlunda på livet. Det var ett slitigt jobb, rent fysiskt, och gillar man inte bajs, så är det inget yrke att satsa på. Men det fysiska slitet vande man sig vid, likaså stressen, att hinna jäkta mellan vårdtagarna, ge dem (alltför lite) tillsyn, och helst hinna säga ett vänligt ord till dem också. Det var den känslomässiga biten som var värst, att se dessa gamla sitta där dag ut och dag in. Ensamma. Kanske hade de familj någonstans, men jag såg då aldrig till någon. Att sitta ensam, fånge i sin skröpliga kropp och i sin instängda lägenhet, efter att man stretat och knogat ett helt liv, kanske gett liv till en ny generation, gjort sitt bästa, det är inte värdigt!

Jag såg att teveserien Ung och bortskämd ska komma med en ny säsong. Så att folk kan förfasa sig över lata och bortklemade ungdomar på bästa sändningstid. Varför ska de få ännu mer uppmärksamhet? När det finns de som bättre förtjänar det. Kan inte Svt i stället göra ett program som heter Gammal och bortglömd? Men det ska inte vara nån förnedringsteve, nej, där ska gamlingarna få massor av omsorg och kramar. Knubbiga barn att ha i knät, någon att prata med under långa mörka nätter.

Välfärd för de som faktiskt byggt upp den en gång.

Det skulle jag vilja se!

Kommer i SN.