torsdag 18 oktober 2012

Det är ok

Jag är helt slut. Äntligen färdig med mitt jobbiga manus. Eller, det ska finslipas lite, men skiten är ur mig nu. Skönt och totalt utmattande. Men någon terapi är det inte, terapi har jag fått nog av ändå. Jag ritar serien därför att jag tror att det är en bra berättelse. Och för att jag är just färdig med den känslomässiga biten runt minnet. Så färdig som jag nånsin kan bli.
Det känns som om det kan bli en bra serie.


Jag antar, att jag borde vara tacksam, att jag upplevt så mycket tufft i mitt liv, det blir ju rätt saftiga serier av det. Just när man är i det är man dock inte så tacksam. Posttraumatisk stress är heller inte en dans på rosor (om man inte gillar att ha noll tålighet för stress, att få stark ångest i vissa situationer, och att då och då, när det blir för mycket för en, få en släng av depp, för då är det riktigt lajbans!). Men allt jag varit med om har gjort mig till den jag är. Har kanske gjort mig lite mer ödmjuk inför livet och mer tacksam över det fina jag har. Det har tagit ganska många år för mig, att lämna offerrollen bakom mig, och bli hel. Att acceptera min PTSS. Den är en liten del av mig, och det är ok. Jag har slutat kämpa emot den. Ser den istället som den där lilla flickan jag en gång var. När hon gör sig påmind, tar jag upp henne i knät och tröstar henne, säger att det är ok. Det är ok att hon är rädd och orolig, jag lovar att inte rusa fram för fort. Det betyder inte att hon är svag, det betyder att hon är modig, som trots att hon är rädd, gör det svåra. Då går det lättare. Och så fixar jag de där läskigaste sakerna. Och den lilla oroliga flickan är glad och stolt och vill ha mer av livet.

Vilket gör att jag sällan mår dåligt nuförtiden. Att få bukt med mina hormoner har också varit en enorm hjälp. Det sistnämnda har jag fått kämpa mig till, tyvärr, sjukvården i Sverige är skrämmande okunnig och enkelspårig. Men jag kämpade vidare och till sist fick jag hjälp, när jag vågade testa nya vägar.
Den där flickan är jäkligt stark också, och envis så det skriker om det.

Hon är en överlevare.

3 kommentarer:

Helena sa...

Du tar hand om ditt inre barn bra du. Kram.

CMB sa...

Kämpa på Malin!

Pernilla sa...

tycker att du är en underbar person! Fortsätt med det! ;-)