Skolan på min tid. Skjulet till höger, that is. De satte de mer välmående barnen främst på bilden. Vi lusasnaggade potatisätare fick stå och skämmas längst bak.Jag måste erkänna en sak; Den här serietecknaren har moffat glass till kvällsmat. Och här står lille Anders och kokar borsjtj från scratch. Men det ska nog gå att klämma fram lite aptit för denna delikatess, om jag bara anstränger mig lite. Förresten kan det behövas lite borsjtj (många konsonanter i det där ordet. Fast "västkustskt" är snäppet mastigare, tji fick ryssarna!) efter en lång dags travande i iskylan (glassen gjorde inte det hela bättre om jag ska vara ärlig, en huttrande serietecknare är jag också, inte bara mätt och sockerspeedad).
Har gjort julfint hos Anders med en liten, skev julbock i knallrött, samt lite ljus som jag fyndat på Lidl. De kan när de vill, tyskarna.
Eleverna tecknade serier med liv och lust idag. De verkar tycka det är roligt, och det är huvudsaken. När jag var barn hade vi minsann inte roligt i skolan! Näe, då gick vi tre mil genom sjumilaskogen (skolan låg mitt i) i bitande kyla, året runt. Blåsten ven rakt igenom våra tunna vadmalskläder och den kalla potatis med några ynka saltkorn på, som var vår enda matsäck, var frusen när vi nådde det lilla skjul som utgjorde vår skola. Väl där värmdes vi upp med risbastu så att det skulle bli folk av oss, sedan var det en enda evig matematiklektion innan det var dags att vandra hemåt i den bistra kylan igen, och kanske, kanske få sig en till kall potatis med salt innan det var dags att gå ut i ladugården och sova i gödselhögen (efter att ha avklarat våra sysslor förstås). Men klagade vi? Icke!
Det var bättre förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar