En gudomlig tragedi

Bertil Enstöring. Jag förstår honom.

Idag är jag snällare. Jag blir det när jag får skrota runt hemma för mig själv, bocka av grejer på jobblistan och bara gå i mina egna tankar. Inga hurtiga lappar eller dumma doktorskommentarer. Skulle lätt kunna bli eremit. Älskar självvald ensamhet. Men kan däremot bli tokig när jag är på socialt humör och ingen har tid att umgås. Den formen av ensamhet är hemsk.

Gick förbi det som måste vara tionde kretsen i Dantes helvete; äldreboendet uppe i backen.

Ett helvete som invånarna inte gjort något ont för att hamna i, bara blivit gamla och skruttiga i största allmänhet. Jag får alltid kalla kårar när jag går förbi och kikar in. Där sitter de gamla som små fågelungar i vibrerande lysrörsbelysning. En och en, utspridda i sin ensamhet. Men ulliga huvuden, som guppar till då och då. Ghaaaa! Ta med dom ut på en blomsteräng, som i Rännstegsungar ungefär (fast med pensionärer i stället för små ariska barn), anställ folk som sitter och sjunger små trevliga visor för åldringarna och ger dom försiktiga kramar då och då. Ge varje liten gubbe och gumma en tjock, randig katt att ha i knät. Släng ut de dammiga plastblommorna och riv ut de slitna linoleumgolven. In med levande växter och liv i största allmänhet. Låt dom i alla fall sitta i uppehållsrummet tillsammans i en klunga och samtala med varandra, inte utspridda i små uråldriga öar av ensamhet (där fick jag till det). Ingen är värd ett sånt öde. Inte ens den allra jävligaste syndaren.

Det är vad jag vill kalla en gudomlig tragedi.