Ur Om någon vrålar i skogen
Det bidde inget bloggande igår, vi var på kalajs utanför Nora. En helt underbar familj med tio mysiga ungar, där föräldrarna firade tjugoårig bröllopsdag genom att förnya sina löften, och bjuda på fest. Min sambo höll i ceremonin, och var lysande i sin yrkesroll som vanligt. En av sönerna arbetar som Michael Jackson-kopia, och underhöll oss på ett ypperligt sätt. Det gjorde resten av ungarna också. En jädra familj till att vara begåvade! Själv bidrog jag inte så mycket till underhållningen, men åt av det som bordet bjöd, desto mer, och njöt av den härliga stämningen.
Jag fick frågan igår om jag också är troende (mannen här hemma är ju det), och jag vet aldrig riktigt hur jag ska beskriva det jag tror på. Tidigare, innan jag fick min präst, och lärde känna hans underbara arbetskamrater, hade jag en ganska skev bild av kyrkan. Inga namn nämnda (råkade göra det i en serie, och personerna i fråga tog väldigt illa upp. Usch!), men som barn fick jag itutat mig en massa skrämselpropaganda om den där Gud. Han verkade vara en sträng, och ganske elak farbror, som hämnades på stygga barn. Nu ska jag inte tjata om min eländiga barndom, men låt oss säga såhär; som barn tolkar man ju eländet som händer i ens familj som straff från den där Gud. Väldigt förvirrande var det, kärlekens Gud var han ju också, fast bara när han var på humör, tycktes det. För jag bad och bad mest hela tiden och var ett riktigt dygdemönster när det gällde att inte synda. Nä, min barndoms Gud vill jag inte tro på. Och jag gick länge med fördommar om kristna; slipover, vattenkammat hår och huvudet sådär skenheligt på sned... Nu har jag en helt annan bild av det fantastiska arbete kyrkan gör. Det är en kärleksfull Gud de predikar om här. Och jag respekterar verkligen deras tro, även om jag själv inte kan köpa hela kritendomspaketet. Jag kan visst ta paketet, men då vill jag plocka i lite av varje från andra religioner, och mina egna tankar.
Jag har ju alltid sökt efter det där Något. Och funnit min egen sorts tro. Där finns det en god kraft (ingen grinig gubbe!), som bara är kärlek och aldrig jävlig mot små barn. Det är samma "gud" som alla religioner tror på, "Hen" för att använda Vänsterns nya skojsiga, könsneutrala ord) är snäll. Allt elände som händer i världen, ja det är en kombination av människors dumhet och ondska. Någon Djävul tror jag inte på och det finns inga straff. Kanske finns det mörka frafter. Men ska jag bli riktigt flummig, och det tänker jag bli nu, så tror jag att vi lever många liv, och att vi inför varje utkrystning i denna vansinniga värld, redan har skrivit en plan för livet vi ska leva. Och den innehåller allt från skojiga barnkalas till sjukdomar, ja, tillochmed när vi ska dö. I min nya bok berättar jag om det där med andlighet. Jag var nog mer rädd för att berätta om det, än att låta världen få veta vad jag blev utsatt för som barn, Jag skojar ofta om min fascination över spökprogram på teve, men är desto försiktigare att prata allvar om mina övernaturliga upplevelser. Har blivit förlöjligad en gång för mycket. Inte så att jag skäms, jag vet ju att jag inte hittar på, men det är så privat. Man vill väl inte uppfattas som flummig helt enkelt, trots att minst hälften av landets befolkning upplevt saker som inte går att förklara. Det är trösterikt för mig att allt inte är slut när man dör, att ens nära och kära kan titta till oss, och hälsa på. Och att vi alla kommer ses när man är klar med detta jordeliv. Men visst kunde det vara läskigt att se spöken när jag var liten. Kan känna igen mig i den där killen i Sjätte sinnet. Ja, det var väl inte så extremt att små döda flickor satt och kräktes i mitt tält, men otäckt ändå. Ingen trodde ju på mig, så jag hade ingen att prata med om mina upplevelser
Nu, däremot är jag mindre skraj, och mindre mottaglig för spökerier. Det brukar bli så när man blivit stor.
Ännu har jag inte plockat ner alla smaskiga bitar i mitt andliga paket (tänkte skriva "trospaket", men det kan ju feltolkas), det tar nog resten av livet. Men nu har jag berättat om det jag tror på, såhär långt.
Vad tror ni?
3 kommentarer:
Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Då jag konfirmerades sade min (2 meter långa, gamla skräck-)präst att krigen i världen berodde på alla andra religioner än kristendomen. (särskilt Islam avskydde han högljutt) Jag ifrågasatte då det och sa att det inte var särskilt guddyrkaraktigt att se ner på alla andra religioner och människorna inom dem. Prällen blev galen av detta påstående och skrek: "UT UR MITT HUS!" samt muttrade om antikrist. (fast med andra ord) Jag gick därifrån, men välte såklart och moget nog stolen jag satt på + drämde i dörren på vägen ut. Efter protester från både min mor och kantorn i församlingen (som närvarat vid incidenten) ville prällen be om ursäkt och ta mig tillbaka till sin församling. Detta vägrade jag dock och valde en annan att konfirmera mig i. Den upplevelsen blev dock superb. Prästen där mötte mina funderingar, hade långa diskussioner och liknande. Själv blandar jag numera fritt från det delar av de religioner jag gillar samt blandar med det sunda förnuftet. Ahimsa och "karma-polisen" är mina ständiga föreslagare. (dvs "icke döda" samt "Karmapolisen kommer med vedergällning om du gör något styggt!")
Hej Malin!
Jag lyssnade på dig på stadsbiblioteket i helgen (vågade inte säga hej när du satt bredvid mig sen, för jag är blyg). Intressant inlägg! Blir så ledsen när jag ibland hör vilken Gudsbild folk bygger upp och matar andra med. Jag hatar när folk använder en tro för att utöva kontroll över andra. Men alla de hemska Gudsbilderna stämmer ju inte överens med den som Jesus visar. Tycker att kristna skall försöka lyssna lite mer på honom, det han undervisade, istället för att forma Gud efter sina egna intentioner. Som till exempel att Gud straffar, hatar, förgör.
Vad tror jag på då? Själv är jag kristen. Jag har också mött lite motstånd under min uppväxt för att jag inte har samma åsikt som vissa. För jag är inte kreationist, jag tror på evolutionen. Jag utbildar mig till molekylärbiolog och studerar evolutionsbiologi och för mig är skapelseberättelsen inget man tolkar bokstavligt. Nu för tiden möter jag fler och fler kristna som också tror på evolution, men tidigare har jag mött grupper som till och med anser att man inte kan vara en "sann" kristen om man inte är kreationist.
Ha det bra! =)
Jag kan till viss del känna mig ganska avundsjuk på de som är religiösa, för de har ju svar på allt som de undrar. Visserligen kan jag kalla allt jag inte förstår för magi vilket inte är fy skam heller samt att jag inte känner att jag måste ha en sorts gudomlighet i mitt liv. Tyvärr har jag bara stött på sådana där skenheliga kristna eller andra religiösa som byter ett missbruk mot ett annat och jag finner det riktigt obehagligt att se personer forma om sig själv totalt för att passa en religion medan jag själv har inställningen att religion skall finnas som ett stöd (precis som en mjuk kudde i sängen) utan att kräva att du skall äta viss sorts mat, klä dig på ett visst sätt och så vidare.
Min konfirmationspräst var däremot nästan min enda anledning till att gifta mig i kyrka för han är så förbaskat tuff att jag blir lycklig av att minnas tillbaka. Han har konfirmerat både mig och min syster, döpt mina två småbröder samt vigt min mor med sitt livs kärlek. Att som tolvåring få höra att en präst åker motorcykel var en bra start och sedan se honom klättra upp i masten på båten vi åkte runt i på konfirmationsresan. =)
Min syn av kristna och annan religion är tyvärr riktigt solkig och om jag skall dra allt riktigt till sin spets så känns det som religion i stort bara för med sig elände. Att få höra om mannen din gör att jag känner att det finns hopp för dem.
Skicka en kommentar