Godda godda! Idag är jag mig själv igen. 30 strippar ligger skissade i väntan på att tuschas. Det känns skönt. Skissbiten är den som kräver mest av mig i arbetsprocessen. Så mycket hänger ju på den. Idékläckande, tuschande och färgläggning är mycket mer lustfyllt. Men jag skulle aldrig vilja låta någon annan skissa åt mig. Nä, jag vill bestämma helt själv hur mina serier ska se ut. Vi hade visserligen en övning på Serieskolan när vi delades in i grupper om tre, där varje person skulle skriva varsitt manus, sedan bytte vi med varandra i varje steg, så att det blev tre olika skapare av av varje serie. Mitt manus hette "Savannah får stock", om jag inte minns fel, och utspelade sig i den fuktiga värmen på ett sydstatsplantage. Det var en het historia i sann Harlequin-anda, och jag tyckte att de andra i gruppen gjorde min text rättvisa. "Hans skrev bultade, likt en stångkorv, redo att ätas", vill jag minnas att en textrad lät. Tur att man har utvecklats lite i manusskrivandets ädla konst sedan dess. I alla fall när det gäller innehållet.
Och nu är jag i startgroparna att sätta igång att skriva en fortsättning på Om någon vrålar i skogen. Ska försöka att inte låta mig skrämmas och avskräckas av att en trevlig man kallat den mitt "livsverk". Det är lätt att få en aning prestationsångest inför ett sådant stort ord. Album nummer två är aldrig lika bra, och allt det där. Nä, får helt enkelt lägga allt sånt åt sidan, den här berättelsen känner jag är värd att berättas. De där tio åren innan epilogen i första boken, ni vet... Och det här ska bannemig inte ta sex år.
Förresten var inte Beatles andra album så pjåkigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar