lördag 26 februari 2011

Ett brandtal

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta inlägg för att undvika att låta som en martyr som fastnat i offerrollen. Men jag är SÅ TRÖTT på människors elakhet. Det är ingen vacker värld och som överviktig känns det ibland som att den bara är en stor skolgård och att livet är en lång förhatlig rast. I alla fall när man lämnar tryggheten hemma och sticker näsan utanför dörren. Det händer gudskelov inte så ofta nu som när jag bodde i Malmö, och nästan aldrig i Oxelösund. Att folk skriker elaka saker om mitt yttre. Men så ikväll på väg till Ica kom ett "FAN VAD FUL DU ÄR DITT JÄVLA FETTO" och träffade mig som ett knytnävsslag i magen. Ett gäng killar. Ja ja, jag veeet, det är synd om dom egentligen, bla bla bla. Men det är ingen ursäkt att medvetet såra andra. Och det är långt ifrån bara ungdomar som tar sig friheten att skrika okvädesord efter oss överviktiga. Jag accepterar inte det här, kommer aldrig att göra det. Man har lust att vråla i huvudet på dessa idioter: "Tack vare att jag blev så jävla mobbad som barn fick jag ätstörningar, som i sin tur ledde till att min sköldkörtel tog skada. Min ämnesomsättning är helt rubbad, jag KAN INTE GÅ NER I VIKT UTAN ATT SVÄLTA MIG SJÄLV! Och det tänker jag aldrig mer utsätta mig för. JAG DUGER SOM JAG ÄR!" Det har tagit mig trettio år att fatta det. När ska omvärlden göra detsamma? Eller; när ska världen bli en vackrare, snällare plats där vi vill varandra väl och aldrig någonsin talar nedsättande till någon som inte passar in i den jävla normen av hur en människa ska se ut? Övervikt är en sjukdom. Vi är inte korkade, lata, glupska, okunniga om näringslära (det kan jag säga, att har man haft anorexi redan som elvaåring så vet man exakt hur mycket kalorier vartenda livsmedel innehåller per gram)etc etc. Vi är tänkande människor med känslor, som råkar bära på ett antal kilo för mycket av olika anledningar, oftast beroende på en evig ond cirkel av omvärldens elakhet, självförakt, och oräkneliga misslyckade bantningskurer som bara leder till mer övervikt. Mobbingen på skolgården måste få ett slut. Inte bara mobbingen mot överviktiga utan mot alla som på något vis sticker ut ur normistråkmassan.

Är ni med mig?

4 kommentarer:

Helena sa...

Ja. Vi är med.

Anonym sa...

<3 JAG ÄLSKAR DIG iaf som du är...min Malin Biller är världens bästa så det så!!!
har en åttaåring som håller på och utvecklar ngn form av ätstörningar, skit jobbigt :-( han äter mindre än va treåringen gör...sitter å tar minituggor av smörgåsen, plockar med maten och det blir bara mindre och mindre av grejerna han äter.
Två smörgåsar tar nu helt plötsligt en timme å äta, för ett år sen tog det en 20 min...

Kram Anneli

Zambezi sa...

Nej. Nej, nej, NEJJJ! En gång för alla: Det är INTE synd om människor som medvetet går in för att såra andra! De är onda, korkade, elaka skitstövlar. Kanske kommer de att lära sig lite ödmjukhet av livet. Eller inte. Men varför vi andra ska behöva utsättas för dem under tiden de lär sig, är mer än jag kan begripa. Älskar dig, som alltid, precis som du är. Puss å kram, M.

Viola Vamp sa...

Men vad fan! :O Hur kan man ens säga så till en främmande människa?! Trots att jag själv är hur stor som helst får jag sällan höra glåpord. (jag tror att min gigantism är smått avskräckande. Jag är inte bara fet, utan jävligt lång med) Däremot frågade en kollega(!!!) mig på en after work härom dagen ifall jag ville ha hennes tårtrester, som hon endast ätit två tuggor av. Jag hade själv slukat värsta biten innan denna fråga högljutt ställdes och hon frågade ingen annan av de tretton personerna i sällskapet. Istället för att säga något spydigt tillbaka lät jag det bara passera med ett "Tack, men nej tack". Så här i efterhand ångrar jag mig något oerhört. JÄVLA KÄRRINGJÄVEL liksom!