Min krönika från härom veckan:

En man med ”mufstas”

Jag ska gifta mig i sommar. Det är ju inte klokt! Men ganska härligt. Eller jag, vi är ju två om det; Jag, och mannen jag är så hjärtans glad i att jag ibland vill krama honom lika hårt som Lenny gjorde med den stackars hundvalpen i Möss och människor.
Men låt oss hoppa tillbaka en sisådär 27 år i tiden, när jag var en liten skånetös och satt trånande framför teven. Jag var dödligt förälskad i SVTs fryntlige, mustaschprydde hallåa. Och jag sa lyckligt suckande till min mor att ”Naerr jao bleirr steorr ska jao gifta maj mae in gobbe mae mufstas (=mustasch).”
Ett antal år senare mötte jag min Kärlek. Han hade både ”mufstas” och skägg, men nån gubbe var han inte. Det blev ganska snart en flytt till Oxelösund, som tog emot mig med öppna armar. En ny förälskelse kan man säga, för här känner jag mig verkligen hemma. Jag tycker till och med att Järntorget är lite vackert. Fast bara lite. Och bara när jag tagit mig en Baileys. Och nu; förlovning och bröllop (med min kärlek alltså, inte med Järntorget, bara för att vara tydlig).
Det där att gifta sig visade sig snart vara ett megaprojekt. Det är tusen saker som ska fixas. Men nu är jag så redo som jag kan bli att stå brud. Klänningen är inhandlad, som jag kommer att kunna andas i om jag lever på äckliga dietshakes i två veckor. (Får nog prioritera bort andningen, för min blivande man lagar gudomlig mat. )Och skor och sjal och tiara och lösögonfransar. Känner mig lite som en transa, ovan som jag är, men det går nog över. Slog också på stort och inhandlade löshår, trots min fobi mot hår som suttit på andra människors huvud. Efter tre färgningar var det redan döda och spröda håret om möjligt ännu äckligare, men segern var min, och nu ser det burret äntligen nästan ut som mitt eget. Säkert någon stackars fattig kvinna i Bangladesh som blivit rakad i sömnen av sin onda bror, för att en bortskämd västvärldsmänniska som jag ska kunna snofsa till sig med det, och sen tycka att det är ofräscht till råga på allt. Nej, sådana tankar får jag låta bli, nu ska jag vara glad åt det stundande bröllopet istället. Glad över att det kommer så många härliga människor som vi tycker om, glad över vår enkla ”Ta med dig vad du vill äta och dricka-picknick, typ-fest”, oerhört nöjd över de spellistor med bra musik att dansa loss till jag skapat dagen till ära, och glad att det är sommar och att Oxelösund är som vackrast, till och med utan Baileys .
Men allra gladast är jag förstås för att jag ska få min man med mufstas.